Döden i Srebrenica har inte lärt oss något

Att dela in människor i vi och de är bara början

Lina Stenberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2021-07-14

helskärm

I söndags, den 11 juli, var det årsdagen för det värsta folkmordet i Europa sedan förintelsen.

Då, under sommaren 1995 hade kriget i Jugoslavien pågått i fyra år. I Bosnien hade den bosnienserbiska armén tagit över allt större landområden samtidigt som kroater och muslimer förföljdes och förvisades.

Många flydde till Srebrenica, en stad med en nästan uteslutande muslimsk befolkning. FN anade oråd och utsåg staden till en skyddad zon med en fredsbevarande styrka på 300 man.

FN:s beskydd försvann

Vissa kallar det naivitet, andra ett svek, det som sedan skedde. Då när den bosnienserbiska ledningen övertalade FN att lämna.

För det var då folkmordet inleddes.

Och det är svårt att ta till sig råheten, att på riktigt förstå det bestialiska våldet.

I Sarajevo finns en staty förevigad från den dagen, den 11 juli 1995. Den föreställer en man, Ramo Osmanovic, ståendes med händerna kupade framför munnen. Han ropar.

En video finns bevarad från händelsen, då när stadens kvinnor och barn redan hade bussats iväg. Kvar fanns männen och pojkarna över 15 år. I filmklippet ser vi en man i chock. I bakgrunden syns bergen, det hörs skottlossning och soldaternas order.

De tvingar honom att kalla på sin son. Att få honom och de andra som gömt sig att komma fram. "Det är säkert här med serberna", ropar han.
Men både Ramo och Nermin Osmanovic dödades kort efter att videon spelades in.

De och 8 300 till som sedan dumpades i massgravar.

Såren efter Srebrenica är långt ifrån läkta. Ett helt samhälle blir aldrig sig likt igen.

Vad har vi lärt oss?

Det kanske mest tragiska är att massakern inte verkar ha avskräckt oss. För vi vet ju att nationalismen, den etniska uppdelningen av människor, kan gå så här långt. Att det som börjar med en sortering i grupper kan sluta i uppdelningen av vilka som har rätt att leva.

Nu i 2020-talets nationalistiska guldålder verkar vi ha glömt. Trots att vi ser hur diskriminering och hatbrott mot etniska och religiösa minoriteter bara ökar och blir mer accepterat runtom i Europa. Trots att stängda gränser mot nödställda på flykt har blivit det normala.

Också i Sverige ser vi trenden. Här diskuteras invandringen som en belastning och här ökar hatbrotten mot minoriteter, och särskilt mot muslimer.

Visst är det konstigt, borde vi inte åtminstone hedra Srebrenicas offer genom att minnas.

Minnas och göra bättre.

***

Chatta med Lina Stenberg. Chatten öppnar 09.00, men ställ dina frågor redan nu.