I Bryssel tycker man svenskar är tjurskallar
Unionens pärmbärare gör bäst i att lyssna
I Bryssel tycker man svenskar är tjurskallar. Man kan inte förstå att svenska ministrar, svenska EU-parlamentariker och representanter för svenska fack och arbetsgivare så envist bråkar om minimilöner.
Det vore väl jättebra om anställda i alla unionens länder fick rätt till anständiga villkor? Dessutom lovar ju alla att arbetsmarknadens parter i Sverige och Danmark också i fortsättningen ska få sköta förhandlingarna om löner och annat.
Vad är problemet, frågar man sig i maktens korridorer. Svårast att förstå har man i EU-parlamentet där utskottet för sysselsättning och sociala frågor i torsdags fattade beslut om ett förslag där i princip allt arbetsmarknadens parter i Sverige oroar sig över finns med.
Får anhängarna som de vill ska frågan inte ens dras för hela parlamentet. De tycker att det är dags att gå vidare direkt.
Bryssel tycker inte att Sverige förstår sitt eget bästa. Jag kan inte låta bli att fundera på om EU förstår sitt eget bästa om man väljer att köra över parterna på svensk arbetsmarknad.
För det första är alla överens om att den nordiska modellen med kollektivavtal och ett minimum av politisk inblandning fungerar, i alla fall i Norden. I veckan levererade ju dessutom LO och Svenskt Näringsliv ytterligare argument när också arbetarfacken blev en del av det nya huvudavtalet.
Man kan tycka att pärmbärarna i Bryssel borde lyssna på fack och arbetsgivare som lever mitt i modellen. Och som efter Vaxholmskonflikten dessutom har erfarenhet av vad löften från EU kan vara värda.
För det andra kan man förvånas över att beslutsfattare i EU vill göra sig osams med några av unionens bästa vänner. Efter alla kriser börjar de bli sällsynta.
EU-samarbetet har plågats av finanskrisen, flyktingkrisen och coronakrisen.
Inte ett tillfälle att ignorera sina mest lojala vänner
Unionen utmanades av brexit och fortsätter att utmanas av Ungern och Polen. Och nu har vi säkerhetshotet från Belarus och Rysslands manipulation av energitillgången.
Det låter inte som ett tillfälle att ignorera sina mest lojala vänner. För det är just det fack och näringsliv har varit, lojala mot det europeiska samarbetet. Utan det engagemanget kan man fråga sig om Sverige alls skulle ha gått med i unionen, eller om vi år efter år hade varit ett av de länder som bidrar till EU:s arbete.
Lyckligtvis kan EU-parlamentet inte fatta beslut på egen hand. På andra håll, som i kommissionen finns en större förståelse. Kanske inte för de svenska argumenten, men i alla fall för politiska realiteter. EU varken får eller kan införa en ordning som skulle slå sönder den svenska arbetsmarknaden.
Ytterst blir det arbetsmarknadsminister Eva Nordmark som måste bygga allianser och förklara för sina kollegor. De gör nog bäst i att lyssna.