SORGEN

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

EN NATIONELL ANGELÄGENHET Statsminister Göran Persson, partiledarna och kungaparet deltog i sorgehögtiden i Storkyrkan i går. Men det officiella Sveriges sorg är bara en del av den starka folkliga gemenskap som växt fram i Asienkatastrofens spår. Sorgen har blivit kollektiv.
Foto: MATS STRAND
EN NATIONELL ANGELÄGENHET Statsminister Göran Persson, partiledarna och kungaparet deltog i sorgehögtiden i Storkyrkan i går. Men det officiella Sveriges sorg är bara en del av den starka folkliga gemenskap som växt fram i Asienkatastrofens spår. Sorgen har blivit kollektiv.

Storkyrkan omslöt det officiella Sverige i går. Kungaparet, statsministern, hans ministrar och oppositionsledarna delade sorgen över massdöden. Den sorg som förenar svenska turister med fattiga fiskare, hotellstäderskor och barn från Asien.

I det sekulära Sverige är kyrkan fortfarande samlingsplatsen för dem som söker tröst eller letar stillhet.

Tröst letas fram ur de vackraste bibliska texterna. Korinthierbrevets ord om kärleken som aldrig upphör och om den gåtfulla spegelbilden som en gång ska ersättas av den fullständiga kunskapen. Texterna förenades med Mozarts svindlande vackra Laudate dominum.

Kyrkan förvandlades under en knapp halvtimme till tillflyktsort. Långt borta rasar en verklighet som mer påminner om Bibelns apokalyptiska berättelser om jordbävningar och översvämningar som ödelägger och dödar urskillningslöst.

Inför den globala döden möter de djupa existentiella frågorna de teknokratiska. På en gång söks något slags mening med dessa oerhörda offer för ohyggliga naturkrafter och svar på frågan: Hur kunde det ske? Religionen och filosofin trängs med naturvetenskapen och geologin.

Tsunamin, det japanska namnet på de förödande dödsvågorna, rymmer såväl myten som hårda fakta. Ordet skapades av en fiskare som när han återvände såg hamnen och kustremsorna sönderslitna. Han förstod ingenting. Geologerna, däremot, kan rita exakta kartor för hur naturfenomenet växer fram och med väldig urkraft kräver omåttliga offer.

Begreppet globalisering slits och dras i både från de naiva tillväxtoptimisterna och dem som vill värna demokrati och miljö. Den skeptiske sociologen Zygmunt Bauman skriver om begreppet till ”glokalisering”, på en gång globalisering och lokalisering. Han ser glokaliseringen som en process där en ny världsomspännande hierarki blir synlig. För en del av jordens befolkning är resor, turism och nya bosättningsorter uttryck för fria val. Andra är obarmhärtigt bundna till det lokala. De båda möts oftast i de turistiska miljöerna. De välbeställda, för det mesta västerländska människorna, betjänas av den ofta fattiga lokalbefolkningen. Mötet behöver inte vara negativt. Njutningen och vilan för den ena kan skapa arbete och med tiden välfärd för den andra. Ur mötet kan också växa det som har kallats ett kosmopolitiskt vardagsmedvetande: vi hör alla samman i en sorts global gemenskap och vi har alla ansvar för miljön, för det övergripande ekologiska systemet.

Ett skrämmande hån

Den asiatiska katastrofen avslöjar i all sin brutalitet att det ansvaret långt ifrån erövrats.

Kusterna och turistorterna förvandlades till skrämmande hån mot den hållbara utvecklingens principer. Bräckliga boningshus och snabbproducerade turistbungalower, vanvettigt lokaliserade, slets sönder som enkla offer för de oerhörda vattenmassorna.

Den som vill leta en sorgens grundberättelse ur all den sorg som överväldigar oss ser den tydligast och allra mest brutalt i alla de många barnens död eller ensamhet. I ett enda sorgens ögonblick förvandlades den vänliga, glada Bamseklubben till gravplats för de lekande.

Nära sorgeberättelserna finns vredens förtvivlan. En jakt efter förklaringar, en kamp att leta ansvariga, på vilka det går att projicera hela den outhärdliga sorgen. Bakom flodvågornas och naturkrafternas väldiga utbrott skymtas den egna regeringen. Den kan vara svensk eller norsk eller av vilken nationalitet som helst. Skuld utmäts och ansvar avkrävs. Allt är fullkomligt naturligt. Kanske skulle snabbare regeringsinsatser, bättre planerad hjälp, mer genomtänkt mobilisering av samhällsapparaten ha kunnat lindra och förhindra något av lidandet och ovissheten. Kanske kunde, för att uttrycka sig brutalt, några ytterligare liv ha räddats.

Ansvarsfrågorna måste prövas

Dessa viktiga ansvarsfrågor måste prövas med stor noggrannhet, fast för stunden bör de få vila till förmån för allt tänkbart fysiskt räddningsarbete och möjliga mentala rehabiliteringsstöd.

Medan flygplanen äntligen far i skytteltrafik, Räddningsverkets personal ger bistånd, alla civila hjälporganisationer mobiliserar heroiskt och krisgrupper tar emot hemvändande, finns en stor och svår fråga att ställa. Den handlar om moderniteten, tilltron till samhällsorganisationen och till framtiden.

Den gamla utvecklingsoptimismen mäter sig inte längre med berättelserna om hoten och katastroferna. Risksamhället släpper loss krafter som terrorism, miljö- och naturkatastrofer, massfattigdom och våld i krigiska eller andra former. Den oändliga sorgen över offren för Asienkatastrofen är också en sorg över drömmen om den lyckliga framtiden.

Praktisk solidaritet

Den franska psykoanalytikern Julia Kristeva beskriver med sitt begrepp ”den svarta solen”, hur svårt traumatiserade människor riskerar att för lång tid bindas till djupa depressioner och, lite förenklat, till handlingsförlamning eller destruktivitet.

Som ett komplement till den diagnosen kan ställas det faktum att stora nationella sorger under senare år utvecklat en särskilt stark folklig gemenskap. Sorgen har blivit kollektiv, sorgeplatser har fyllts av blommor och andra gåvor. Folk har skänkt ekonomiska bidrag men framför allt engagerat sig i frivilligt stödarbete. Fenomenet är starkt och tydligt efter Asienkatastrofen och det måste hållas vid liv.

Denna sorts praktiska solidaritet måste för lång tid framöver dominera.

Nationell samling, efterlyser Göran Persson. Det är ett olyckligt och belastat uttryck. Vi får ge det en ny och mänsklig innebörd. Katastrofens gåtor ryms i Nobelpristagaren Wislawa Szymborskas dikt Utopia (översättning Anders Bodegård):

Ön är trots sin tjusning öde,

och på stranden syns små märken av fötter.

samtliga vända i riktning mot havet.

Som om man bara begett sig härifrån

och utan återvändo sänkt sig i djupet.

I ett liv man inte begriper.

OS

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.