Mejla

Anders Lindberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Sjöstedts spel hjälper inte en enda arbetslös

Stefan Löfven håller på att regera sönder sig. Han behöver en plan B

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En ohelig allians kan fälla arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S)
Foto: TT
En ohelig allians kan fälla arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S)

Centerpartiets privatisering av arbetsförmedlingen är dåligt genomtänkt och kommer att få katastrofala följder, inte minst på landsbygden. Redan när den skrevs in i Januariavtalet så varnade experter för att reformen har karaktären av pojkrumsdröm utan koppling till verkliga människor på arbetsmarknaden. Men eftersom den var ett av Centerpartiets viktigaste krav i regeringsförhandlingarna gick den igenom.

För Aftonbladet ledare tillhör privatiseringen av arbetsförmedlingen, tillsammans med bland annat borttagen värnskatt, försämrat anställningsskydd och marknadshyror, de delar av januariavtalet som vi har motsatt oss hårdast. Ingen skulle bli gladare än vi om hela reformen skrotades.

Men det är inte vad Vänsterpartiet skulle uppnå genom att fälla arbetsmarknadsminister Eva Nordmark efter mindre än tre månader på posten. Att Vänsterpartiet dessutom räknar in SD:s röster för att kunna fälla en socialdemokratisk minister är en plot twist som gränsar till det absurda. Att partiet dessutom har ingått en ohelig allians med M och KD, som ju vill avskaffa arbetsförmedlingen, bidrar till spänningen.

Sannolikt leder vänsterhotet om misstroende till att Moderaterna och Kristdemokraterna får igenom en förändring av hur privatiseringen ska gå till. I stället för Lagen om valfrihetssystem, LOV, så vill man att Lagen om offentlig upphandling, LOU, ska användas. Det vore bättre, den viktiga skillnaden är att staten får mer kontroll med LOU och att delar av kaoset kanske kan undvikas.

Men det är ett val mellan pest och kolera. Även LOU är ett barn av den nyliberala världsbild som säger att privat är bättre än offentligt och att lägsta pris alltid går före fackliga rättigheter, miljöskydd och kvalitet. Hjälpen till arbetslösa kommer lika fullt att slumpas bort till lägstbjudande och skattemiljonerna hamna i fickorna på privata företag.

Ingenting är dock säkert. I värsta fall kan Vänsterpartiet ha satt igång en kedja av händelser där Eva Nordmark faktiskt tvingas avgå. Senast på tisdag måste Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna ge besked om de tänker driva misstroendeförklaringen hela vägen. Så det lär svettigt för regeringen tills dess.

Om arbetsmarknadsministern faller kommer Stefan Löfven sannolikt inte att kunna sitta kvar. Om statsministern varken kan styra politiken eller utse sina egna ministrar är det inte mycket kvar av regeringsmakten.

Att misstroendeförklaringen riktas mot arbetsmarknadsministern spelar i det sammanhanget ingen roll eftersom det är politiken Vänsterpartiet motsätter sig, inte personen. Det rimliga hade därför varit att man ställt misstroendeförklaringen direkt mot statsministern. Effekten kan dock bli den samma.

Det leder i så fall till nya talmansrundor och en återgång till förra höstens politiska cirkus. Det skulle kunna sluta med att Löfven återkommer efter en tids övergångsregering eller att Ulf Kristersson blir statsminister. Eller så blir det extra val, men det tror jag inte eftersom bara SD skulle stå som vinnare.

Samtidigt illustrerar Vänsterpartiets misstroendevotum mot Eva Nordmark ett centralt problem med Januariavtalet: det riskerar alltid att flytta fokus från innehåll till form, från politiska reformer till spel och parlamentarisk teater. I stället för en diskussion om väldfärdskrisen i kommunerna eller arbetslösas situation så domineras politiken återigen av krismöten och spel. Det blir kvävande.

För de allra flesta väljare är det naturligtvis helt obegripligt att Vänsterpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna vill fälla Stefan Löfvens arbetsmarknadsminister för att Socialdemokraterna vill privatisera arbetsförmedlingen.

Inte en enda av schackpjäserna står på sin normala plats, inte allianserna, inte politiken och inte personerna. Vad håller de på med egentligen?

Dessutom, med Vänsterpartiets retorik så kommer den här cirkusen att kunna återupprepas en gång i halvåret. Om misstroendevapnet inte längre är reserverat för att statsråd gjort fel utan liksom KU-anmälningar mer blir som arga lappar i tvättstugan öppnas en helt ny parlamentarisk värld. I princip ogillar ju Vänsterpartiet de flesta av Januariavtalets 73 punkter. Det kan bli många misstroendeförklaringar.

Jonas Sjöstedts spel kommer sannolikt inte att hjälpa en enda arbetslös. Men det kanske kan skaka om den Socialdemokratiska partiledningen tillräckligt mycket för att de börjar fundera över en plan B. På det sättet kan det som händer få något gott med sig.

Lösningen, om han nu sitter kvar, skulle kunna vara att Stefan Löfven offentligt redovisar var hans och Socialdemokraternas gräns går. Han bör ställa kabinettsfråga inte bara i personfrågor utan även om politikens innehåll. Eftersom M, SD och KD allt mer uppträder som ett gemensamt block finns förmodligen bättre förutsättningar att påverka Centern och Liberalerna än tidigare. Vägen tillbaka till Alliansen är stängd.

En S-regering kan helt enkelt inte fram till 2022 fortsätta administrera en nedmontering av välfärden i kommuner och regioner och bidra till minskad jämlikhet. Socialdemokraterna bör ställa krav på att Januariavtalet förhandlas om för att en annan politik ska kunna röstas igenom i nästa budget. Annars går det ändå inte, även om Löfven skulle rida ut den nuvarande krisen.

Diskussionen är tabu i det socialdemokratiska partiet men risken att man kompromissar ihjäl sig snart är ganska uppenbar.

Dessutom behöver januaripartierna upprätta någon form av fungerande relation till Vänsterpartiet. I dag slår man lite lakoniskt fast i avtalet att V inte ska ha något som helst inflytande. Men till och med Centern och Liberalerna har möjligen upptäckt att detta inte riktigt fungerar.

Stefan Löfven kallade i fredags Vänsterpartiets agerande för "huvudlöst". Men det oerhörda raseriet över Vänsterpartiets agerande är mer ett tecken på svaghet än på styrka.

Bråket om Eva Nordmark kommer att samla rörelsen bakom Stefan Löfven en tid framöver men den interna kritiken från gräsrötter och LO börjar bli öronbedövande. Även den Socialdemokratiska partiledningen vet egentligen att det grundläggande problemet inte är Jonas Sjöstedt utan politikens innehåll.

"Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla" konstaterade den socialdemokratiske statsministern Rickard Sandler 1926 i efterdyningarna av den stora gruvstrejken i Stripa i Västmanland.

Vi kan snart vara vid en liknande situation igen, och då måste varje minoritetsregering ha lätt packning.

Av: Anders Lindberg

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Publicerad: