De superrika segrar när facket krymper
Varannan dag blir en ny människa dollarmiljardär. 82 procent av all förmögenhet som skapades under förra året hamnade i fickorna på världens rikaste enda procent.
Den fattigaste hälften av jordens befolkning - 3,7 miljarder människor - fick nästan ingenting.
Groteska klyftor
Sedan 2010 har världens dollarmiljardärer årligen ökat sin samlade förmögenhet med i genomsnitt 13 procent. Under samma tid har vanliga löntagare fått se sin förmögenhet öka i snitt med två procent.
Där är några fakta hämtade ur hjälporganisationen Oxfams senaste rapport om förmögenhetstillväxten i världen, lägligt släppt inför elittoppmötet Världsekonomiskt forum i Davos.
Klyftorna har blivit så groteska att Internationella valutafonden och OECD – länge betongbunkrar för den ortodoxa marknadsliberalismen – talar om hur växande klyftor hindrar tillväxten och hotar demokratin.
Hur hamnade vi här?
Oxfam pekar på något viktigt: att företagens enda fokus i dag är att maximera aktieägarnas utdelningar och investeringar, att arbetsrätten har urholkats och att direktörer utövar starka påtryckningar på regeringars näringspolitik. I klartext betyder det att ekonomin har gripit makten, politiken tömts på inflytande och facket marginaliserats.
En rapport från Internationella valutafonden IMF har visat att klyftan mellan fattig och rik vidgats parallellt med att fackföreningar försvagats och tappat medlemmar. Utan starka fackföreningar förlorar arbetstagare inflytande och insyn i företagens beslutsprocesser. Starka fackförbund har också en återhållande effekt på de rikastes girighet. Kan arbetstagare inte förhandla om sina löner är det lättare för företagsledare och aktieägare att se till att en större del av vinsten går till dem själva.
Tar grepp över politiken
Sämre organiserade löntagare betyder dessutom allt mindre makt över den politik som fördelar välstånd och resurser. Och under de senaste 30 åren har de socialdemokratiska partiernas band till fackföreningsrörelsen försvagats.
De superrika stärker sitt grepp om ekonomin och därigenom politiken.
De reformer - skatter på förmögenheter och kapital, utbyggd välfärd - som kan hålla tillbaka ojämlikheten blir allt svårare att genomdriva ju mäktigare de rika blir. Den nuvarande ekonomiska ordningen förblir i någon mening intakt, och med den samhällshierarkin.
Om klyftorna ska öka eller minska handlar till slut om vem som är bäst organiserad - arbete eller kapital.