Flyktinghjälp bör inte vara ett brott

David Söderlund greps i Tyskland för människorsmuggling efter att han gett skjuts till några syriska flyktingar. Fallet har väckt frågor om vad som egentligen kan räknas som människosmuggling.

När David Söderlund, 43, i augusti förra året befann sig i det spontana flyktinglägret vid den lilla byn Röszke i södra Ungern var allt kaotiskt.

Han är sjuksköterska som pluggar katastrofberedskap för humanitära insatser på Karolinska institutet. Han ­hade åkt ner som frivillig med en minibuss lastad med allt från näringsdryck för barn till hygienartiklar.

– Jag har en vän på FN:s flyktingorgan UNHCR, som ringde och frågade om jag kunde hjälpa till, säger David.

Det var en hjälteinsats.

Några dagar senare satt han gripen i Tyskland, misstänkt för flyktingsmuggling.

I augusti förra året hade flyktingkatastrofen just börjat och ännu hade inte treårige Alan Kurdi hittats drunknad på en strand i Turkiet. Europa hade inte förstått allvaret.

I Röszke med 3 000 invånare passerade ungefär 6 000 flyktingar per dygn på sin väg mot länder som Österrike, Tyskland och Sverige. De ungerska poliserna var kravallutrustade och beväpnande med tårgas i sprejburkar stora som petflaskor

– Det var fruktansvärt smutsigt.

Och mitt i kaoset – små barn.

Ungern mötte misären med taggtråd och tårgas och den 28 augusti bestämde sig David Söderlund för att återvända till Sverige.

– Jag gick ner till gränsen och stod och tittade på när de stängde den, det fanns inget mer att göra, säger han.

Lägret revs.

Söderlund fick frågan om han kunde skjutsa några syriska flyktingar han träffat till Sverige. Två familjer med barn.

Han sa ja eftersom han helt enkelt inte kunde säga nej, han var trots allt där för att hjälpa.

Att vara flykting är inget brott, inte heller att inom vissa gränser bistå människor på flykt. Men i vår jakt på kriminella smugglarligor har Europa börjat ta i med hårdhandskarna även mot de som bara vill hjälpa till.

Och i Tyskland tog resan slut.

– En civil polisbil framför minibussen och en bakom stoppade oss. Poliserna skrek på tyska och var upprörda. Jag sa åt dem att lugna ner sig, att det var barn i bilen, säger David Söderlund.

Efter att ha suttit gripen i sex timmar, och förhörts i fyra och en halv timme, släpptes han fri. Hans passagerare skickades vidare med vanligt tåg till Sverige. I efterhand har han fått veta att poliserna betalade deras biljetter.

Den 6 juni i år hölls rättegången i en liten skolbyggnad på den bayerska landsbygden. Efter femton minuters förhandling beslutade domstolen att lägga ner målet om han ”frivilligt” skänkte ungefär 30 000 kronor till välgörande ändamål, närmare bestämt ett lokalt livräddningssällskap.

David Söderlund hade nog tur, människosmuggling kan ge fängelse, men domstolen insåg uppenbarligen det absurda i situationen. Han ville ju bara hjälpa.

De ”frivilliga” böterna och övriga kostnader tänker han försöka samla in via internet.

Men fallet väcker frågor.

I EU-rätten finns möjlighet till ett så kallat ”humanitärt undantag” som medger straffrihet för personer som hjälper flyktingar av ren medmänsklighet.

Men varken Tyskland eller Sverige använder undantaget, även om Högsta domstolen öppnade för det 2009.

Och David Söderlund är inte ensam.

I april larmade åklagare i Malmö om att de ser en ny typ av personer som grips för människosmuggling. Det handlar om människor som kör nära anhöriga över gränsen eller likt Söderlund bara vill hjälpa.

Normalt är straffet cirka tre månaders fängelse, men det finns något uppenbart stötande i att straffa människor som hjälper andra utan egen vinning. Vill vi verkligen ta i så hårt?

Om vi inte vill det måste praxis i domstolarna ändras. Eller lagen.

Under 2015 åtalades ungefär 60 personer för människosmuggling. Enligt Sveriges Radio var det ytterligare 29 fram till mars i år. Hur många av dem som skulle ha omfattas av ett ”humanitärt undantag” är oklart.

Men medmänsklighet borde inte vara ett brott.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.