Det är tragiskt att vi inte hinner sörja

Nadia, 53, berättar liksom många andra flyktingar om hur svårt det är att hantera sorgen. I exil är man ensam och får sörja i ensamhet. I Sverige har känslor rationaliserats och sorgen flyttats från det offentliga till det privata.

5 november
Döden

Hon vet inte om hon någonsin kommer att kunna besöka sin pappas grav.
Nadia, 53, ägnade all sin tid åt politisk aktivitet i Syrien. När det blev för farligt tvingades hon att lämna landet och fly till Sverige. Kvar där hemma blev hennes föräldrar och syskon. En dag fick Nadia det där samtalet som ingen vill få. Det var ett döds­besked, hennes far hade avlidit. 
– Min pappa betyder mycket för mig. Trots att det har gått tre år är det svårt att prata om det.
Nadia har svårt att acceptera att det verkligen har hänt. Eftersom hon inte var på plats, har sett honom ligga i sjukhussängen eller varit med på begravningen. Hon vet inte om hon någonsin kommer att kunna åka till Syrien för att sörja honom på plats.
– Mina syskon berättade nyligen att de köpt en ny soffa till mamma och slängt ut den gamla. Jag blev jätteledsen och upprörd. För pappa satt alltid på samma ställe i den där soffan, i ena hörnet. Varför kastade de bort soffan innan jag fick chansen att komma hem och se den?
Nadia är inte ensam, många flyktingar berättar liknande historier om hur livet där hemma går vidare medan tiden i exil stannar upp. I exil är man ensam och får sörja i ensamhet.
Många flyktingar kommer till Sverige, ett land där sorgen inte kan manifesteras öppet. I det sekulära Folkhemssverige har känslor rationaliserats och sorgen flyttats från det offentliga till det privata.
– Tidigare hade döden och sorgen ­andra offentliga uttryck i Sverige, till exempel att man ringde i kyrkklockor på särskilda vis, att man gick klädd i sorgkläder, bar sorgband och så vidare under en viss tid efter dödsfallet. På det sättet blev sorgen synlig. Nu har vi inte just dessa uttryck utan vi markerar sorg på andra sätt, säger Britta Lundgren, professor i etnologi vid Umeå universitet.
Det behöver inte vara dåligt, menar hon. Det är bra att sorgen får ha olika uttryck och det är oundvikligt i ett individualiserat och mångkulturellt land. Varje sorgeprocess är unik.
– Det finns kulturella skillnader i hur man sörjer, beroende på traditioner, ­ålder, genusidentitet, vilken religion man bekänner sig till, eller om man inte alls tillhör någon religion. Variationerna är stora, även om den grundläggande känslan av sorg och saknad oftast är densamma, säger Lundgren.
Det brukar heta att vi svenskar är dåliga på att prata om döden. Men finns det något annat land där man är bra på döden? Är det inte snarare så att vi är rädda för att närma oss själva sorgen och visa det öppet?
Svenska kyrkan publicerade en ­undersökning i veckan som visar att ­fyra av tio svenskar skulle vilja sörja mer när en person dör, men de hinner inte. Livet är för stressigt. I åldrarna 18–29 år svarar en av tre att de är rädda för att själva bli ledsna eller att andra ska se dem ledsna. Det värsta som kan hända är att tappa kontrollen och börja gråta inför andra. Inte ens i det privata verkar det finnas utrymme för sörjandet.
Undersökningen är oroväckande. Den säger något om hur hårt samhället är, men visar också på en väg framåt. ­Genom att själva prata om sorgen kan vi ge andra mod att också göra det. ­Genom att möta varandra, med alla ­våra olikheter, kan vi också hitta det gemensamma i vårt mångreligiösa och mångkulturella Sverige.
För döden är oåterkallelig och utan undantag. Den stora förlusten av en människa, hennes doft, sätt att prata och skratta försvinner för evigt. Alla som förlorat en far, en mor eller ett barn, sörjer oändligt. Det är en del av vår gemensamma mänsklighet.

Under allhelgona uppmanar Svenska kyrkan oss att ta en minut för att stanna upp och sörja och tänka på våra döda. Kanske tänder vi ett ljus eller en gravlykta i höstnatten. Det är en viktig tradi­tion för många.
Vi kanske även borde ta en minut för att hinna se sorgen hos andra.

Följ ämnen i artikeln