Drömmar efter murens fall
Samtidigt som en hel värld firar Berlinmurens fall för 20 år sedan förbereds rättegången mot Radovan Karadzic i Haag.
Ett sammanträffande som ser ut som en tanke.
När människor för 20 år sedan bestämde sig för att strunta i soldaterna, när de triumfatoriskt vällde över muren, öppnade sig dörren till en ny värld.
Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på bilderna från Berlin. Hur människor för första gången kunde gå över till andra sidan staden. Några meters promenad, och samtidigt var det som att gå mellan två världar. Obegripligt, obegripligt, viskade en man när han intervjuades i Ekot.
Under kalla kriget hade USA och Sovjetunionen turats om att hålla brutala regimer och folkmördare om ryggen. Alla små konflikter kopplades upp mot den stora, och man kunde komma undan med nästan vad som helst bara man hade rätt vänner i Vita huset eller Kreml.
Nu skulle det bli ändring. Bill Clinton vann presidentvalet i USA och lovade att göra mänskliga rättigheter till huvudfrågan i utrikespolitiken. Kofi Annan talade om FN:s ansvar att skydda och lanserade idén om humanitära interventioner.
Där kommer Karadzic in. Rättegångarna mot krigsförbrytarna från krigen på Balkan är det tydligaste exemplet på denna nya ordning. Att Milosevic gjorde rättegången mot sig till ett skådespel och att Karadzic lyckats skjuta upp sin egen process får man ta. Det är en del av rättsordningen att den anklagade har rätt att göra motstånd.
Men i dag vet vi också att de stora drömmarna från 1989 inte blev verklighet. Kriget mot terrorismen etablerade på nytt det kalla krigets logik. Despoter som stöttar USA i jakten på al-Qaida kommer undan. Samtidigt har Ryssland återvunnit en del av sin styrka och
Kina seglat upp som en ny supermakt. Inför övergrepp i Burma, Sudan, Eritrea eller Iran har dessa två länder gång på gång blockerat ett starkare internationellt agerande.
Ändå måste världens ledare etablera en internationell rättsordning. Det finns helt enkelt inga alternativ. Man kan inte ta det faktum att några krigsförbrytare kommer undan som en ursäkt för att inte göra något alls.
Jag njuter obeskrivligt varje gång jag ser Karadzic namn i nyhetsflödet från Haag. Hans brott ska prövas i domstol. Han är fast.