Tänkte jag rätt om corona? Jag vet inte.
Sverige är ett annat land idag
Det blev en märklig vår. Själv blev jag hemskickad i mars och har inte varit på jobbet sedan dess. I stället har Aftonbladets ledarredaktion arbetat på distans. Vi har hållit två möten varje dag och genom artiklar, poddar och sociala medier har arbetet på många sätt flutit på som vanligt.
Förutom då att ingenting är som vanligt.
Den 4 maj skrev idéhistorikern Sverker Sörlin i DN att varje kris även är "en spegel som visar oss våra samhällen sådana de verkligen är."
Orden fastnade. Vem visade vi oss vara? Jag vet inte riktigt än. Inte heller om jag gillar vad jag såg, varken hos mig själv eller hos andra.
När jag går tillbaka i de ledare vi skrivit under våren finns en tydlig programförklaring redan 15 mars, fyra dagar efter att den första svensken avlidit och WHO deklarerat corona som en pandemi. "Lita på läkare, inte på nätets åsiktsmaskiner" skrev vi. Och argumenterade för ett stort eget ansvar.
Texten tolkades som en kritik av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, även om han faktiskt inte nämndes vid namn. Han hade dagen innan krävt att Sverige skulle stängas ner. Vårt råd var istället "För regeringen är det viktiga nu att fortsätta lita på experterna om hur coronakrisen ska bekämpas."
Man ska inte överdriva ledarsidors betydelse, men ungefär mellan dessa poler kom sedan samhällsdebatten att utspela sig. Våra ledartexter kom att läsas av hundratusentals människor. Suget efter både fakta och argument var enormt även bland människor som i vanliga fall inte läser ledarsidor.
När jag i efterhand läser igenom dessa första trevande texter slår det mig hur ideologiska de var.
Dagens nyheters ledarsida, liksom Svenska dagbladets, har hela tiden fortsatt argumentera utifrån alternativa forskare, hårdare restriktioner och ägnat sig åt krypskytte på Folkhälsomyndighetens företrädare. Aftonbladet ledare har försvarat myndigheternas åtgärder som en balansgång mellan att bekämpa smittan långsiktigt och ändå hålla igång samhället, sjukvården och värna folkhälsan i bredare mening.
Hade rollerna varit omkastade om vi hade haft en alliansregering?
I exempelvis Storbritannien är vänstern för hårdare restriktioner, i USA också.
Jag tror inte det. Jag tror vi såg de sanna färgerna skymta fram i de där första texterna, innan skyttegravarna grävts och någon egentligen visste vad partier och opinionsbildare skulle tycka. Vi famlade, men vi var sanna mot oss själva i vårt famlande.
Samma sak såg vi i debatten när regeringen i april ville ta sig större befogenheter på riksdagens bekostnad i den så kallade bemyndigandelagen, egentligen en ändring i smittskyddslagen. Många borgerliga opinionsbildare var påfallande positiva. Aftonbladets ledarsida var först helt avvisande och vi ändrade oss först när förslaget ändrats och ett starkt inflytande för riksdagen införts.
Varför blev det så?
Återigen tror jag det handlar om att vi seglade i nya farvatten. De instinkter svensk vänster har är betydligt mer frihetliga och högerns är mer auktoritära än vad man först kan tro. Att så få till vänster i Sverige krävt en lock-down beror nog inte bara på att vi har en S-regering. De flesta ser helt enkelt med avsmak på ökad statlig kontroll, utegångsförbud och mer auktoritära myndigheter. Vi vill reda oss själva, vi vill kunna gå ut och vi vill bli behandlade som vuxna människor.
Sverige ville inte stänga ner eftersom vi inte ville ha det samhälle som skulle bli resultatet.
Det låter kanske inte så rationellt inför ett hot som ingen av oss begriper sig på. Men jag tror dessa instinkter har spelat större roll än vi vill erkänna för oss själva. Vi vill inte huka under låga tak, vi vill ha kvar vår frihet. Men hade vi rätt? Jag vet inte.
Är det i själva verket Dorian Greys porträtt vi ser i Sverker Sörlins spegel? Kanske är det vad dödssiffrorna från svenska äldreboenden berättar.
Oscar Wilde kom 1891 ut med sin roman om den evigt unge och vackre Dorian Grey vars porträtt åldrades i hans ställe. Och inte bara åren satte sina spår i tavlan. Även ett allt tyngre samvete färgade av sig, elakhet, ilska och svek. Till slut är det en förvriden gubbe han möter.
Samtidigt är den hederliga motfrågan hur en lock-down skulle ha hindrat smittan från att komma in på äldreboenden. Karensavdraget slopades den 11 mars, då var smittan redan spridd. Många kommuner använder fortfarande timanställda. Frågan om skyddsutrustning är - märkligt nog - ännu inte löst.
Problemet med lock-down-retoriken är att äldrevård och hemtjänst, där flest verkar ha dött, inte går att stänga ner och som den är organiserad i Sverige så blir detta resultatet. Men självklart måste man ändå vara självkritisk, det måste ha gått att rädda fler.
Kanske byggde de två olika linjer som utkristalliserades i debatten i mars - hård nedstängning eller eget ansvar - helt enkelt på fel frågeställning. Medan debatten handlade om hur man gjorde i andra länder så gick folk sjuka till jobbet här i vårt land, folk som inte kunde stanna hemma. Så smittades hemtjänstpersonal och buschaufförer, så drabbades utrikes födda kring Järva stenhårt och så kom smittan ett par veckor senare på allvar in i äldreomsorgen.
Smittan verkar i land efter land följa samma karta som socioekonomin. Om vi från början hade sett hur ojämlikt farsoten slog, skulle vi ha agerat annorlunda då?
Jag vill gärna tro det.
Och jag vill tro att vi nu har lärt oss inför nästa gång. För Sverige är ett annat land idag än i julas. Vi vet att vi satsar för lite på äldres välfärd och äldreomsorgens personal. Vi vet att sjukvård och tillgång till läkemedel och skyddsutrustning inte kan bygga på just-in-time-system som går sönder i kris. Vi vet att vi behöver ett fungerande totalförsvar igen.
Det blev dyrköpta lärdomar och än är krisen inte över.
Men det är nu vi avgör vad vi får se i spegeln nästa gång.