Svenska hivpositiva bestraffas dubbelt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När Lillemor kom till fängelset möttes hon av en sjuksköterska. Säg absolut inte åt någon att du har hiv, sa sköterskan. Då kan du bli utfryst och illa behandlad av de andra internerna.
–?Jag blev chockad. Jag skulle sitta i fängelse för att jag inte hade berättat om min sjukdom. Nu fick jag inte berätta om min sjukdom i fängelset, säger Lillemor.
I Ingela Lekfalks dokumentärfilm ”Hur kunde hon” berättar Lillemor sin historia. Som 19-åring åkte hon till Frankrike för att jobba som au pair. Där mötte hon sin första kärlek. Han gav henne hiv.
Det var 1986. I Sverige fick vårdpersonal som behandlade hivpositiva lönetillägg. Människor som dog i aids begravdes i sopsäckar, för att begravningsentreprenörer skulle slippa ta i kropparna. På sjukhuset i Boden sa sjukhuspersonal i skyddskläder, handskar och munskydd att Lillemor bara hade ett år kvar att leva.
I Anna-Maria Sörbergs reportagebok ”Det sjuka” talar Lillemor om ensamheten som sänkte sig över henne.
”I och med att hiv behandlades som pesten så blev ju rädslan att någon skulle få veta jättestor, det var bara så det var. Mitt sätt att hantera det var en direkt konsekvens av klimatet. Man var tvungen att vara ensam i det, så tänkte jag hela tiden och så upplevde jag det på sjukhuset och när jag läste tidningarna. Alla sa de att man inte skulle berätta.”
Lillemor dog inte. Hon flyttade från Norrbotten till Helsingborg och bröt med allt det gamla. 1996 kom bromsmedicinerna. Läkarna sa att virusnivåerna i Lillemors blod inte var mätbara. Det tolkade Lillemor som att hon inte kunde smitta någon med hiv. Hon började drömma om ett liv bortom döden.
Lillemor gjorde karriär, gifte sig och fick två barn. Hon berättade inte för sin man att hon var hivpositiv.
När Lillemors man till slut fick veta, i samband med en äggledarinflammation, rasade allt. Först då förstod Lillemor att hon hade kunnat ge sin man och sina barn hiv. Det var en chock för henne, det värsta hon varit med om.
Lillemors man och barn var inte smittade. Men Lillemor dömdes för försök till grov misshandel. Straffet blev två och ett halvt års fängelse.
I Sverige kan den som bär på hiv och har sex utan att upplysa sin partner dömas enligt brottsbalken, oavsett om partnern smittats eller inte. FN-organet Unaids avråder sådan kriminalisering. I smittskyddslagen finns en informationsplikt som säger att hivpositiva måste berätta om sin hivstatus före sex. Denna plikt är närmast unik i världen och kritiseras ofta internationellt.
Informationsplikten brukar försvaras med att öppenheten om hiv blir större. Hivpositiva måste ju berätta om sin sjukdom. Men konsekvensen av lagen blir i stället den motsatta, ett större hemlighetsmakeri.
Gränsen mellan ”sjuka” och ”friska” görs knivskarp när allt ansvar för att hindra smittspridningen läggs på hivpositiva. De skambeläggs och stigmatiseras medan hivnegativa, som oftast inte har testat sig utan bara tror sig vara smittfria, slipper ansvar för sin hälsa.
Att informationsplikten är kontraproduktiv märks i statistiken. Antalet svenska hivfall har ökat under 2000-talet.
Lillemor har förlorat vårdnaden om sina barn, eftersom fadern inte förväntas kunna samarbeta med henne som hemlighållit sin hivstatus. I vårdnadsutredningen står det att Lillemor inte kan ta hand om sina barn, eftersom hon ska dö. Hur okunniga får myndigheter vara? Bromsmedicinerna innebär att hivpositiva inte längre behöver utveckla aids och dö i förtid.
–?Jag ska inte alls dö. Jag tänker bli gammal, säger Lillemor frustrerat.
Ingela Lekfalk följer Lillemor under två års tid. Hon avtjänar sitt fängelsestraff och berättar, med rak blick och stadig röst, om sin skuld och skam. Men även om sin spirande styrka. Lillemor lämnar tystnaden. Hon bestämmer sig för att barnen inte ska ärva någon synd av henne.
–?Om jag ska vara rädd för att andra ska få veta att jag har hiv, så kommer jag att känna mig värdelös resten av livet. Så kan inte jag leva. Då är det bättre att berätta, säger Lillemor.
Stigmatiseringen av hivpositiva straffar den som berättar, medan informationsplikten straffar den som håller tyst. Lillemors historia berättar obehagliga saker om vårt samhälle.