Tyko måste stoppas – Karl-Bertil är framtiden

Världens omodernitet behöver inte nå Sverige.

Patriarkatets dödsryckningar? Karl-Bertil Jonsson mästras av pappa Tyko.

2016 körde världens alla Tyko Jonsson över sina barn, oroliga för en värld som förändrats för fort och sina förlorade maktpositioner. Oförstående till samtidens progressivitet gapar Tyko reflexmässigt ”Har jag närt PK-maffian vid min barm!” och tar en slev brunsås till.

Samma generationsklyftor som alltid, det nya är att de konservativa blivit mer extrema än på 75 år. Förr var Tyko moderat om han var rik och socialdemokrat om han var fattig – nu kan han återigen vara fascist.

Det finns, förstås, andra faktorer som gjorde att Donald Trump vann USA-valet och att britterna lämnade EU – främlingsfientlighet, låg bildning, ickeurbanitet och hyfsade inkomster var gemensamma drag precis som i alla högerradikala rörelser.

Men den stora tydliga skillnaden gick mellan snopp och snippa och i synnerhet mellan gammal och ung.

Unga amerikaner ville absolut inte ha Donald Trump.

Unga britter ville absolut stanna i EU.

Vem tror Tyko Jonsson att han är? Inom kort kvävs han på sin cigarr men ska ändå bestämma framtiden för Karl-Bertil, 14, och en majoritet av alla upp till minst 45-årsåldern.

Samma demografi gäller Sverige – unga människor är oattraherade av åldersdigen nationalism. Unga människor är jämställda, antirasistiska, hbtq-vänliga, vet att isarna vid polerna smälter och önskar ett humanistiskt Sverige.

Ändå anpassar etablerade partier sig mot en väljargrupp som inom kommersiell tv anses så förändringsobenägen att reklam aldrig skulle riktas mot dem eftersom de äter samma gräddsås som alltid.

I bästa fall ser vi nu patriarkatets sprattlande dödsryckningar – i värsta fall slungas vi in i de totalitära tider som vi antog kastats på historiens sopstation men som visade sig återvinningsbara. Samtiden balanserar på en knivsegg mellan unga och gamla.

Det allvarliga läget har fått mig att släppa gamla käpphästar. Jag har inte röstat till höger om sossarna i hela mitt liv (förutom vid EU-valet 2004 då jag kanske röstade på Folkpartiet, har jag ett vagt minne av).

Men när jag nu spanar efter alternativ till valet 2018 kan jag åtminstone tänka mig Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) och möjligen även Ebba Busch Thor (KD) om hon återvänder från sin högerpopulistiska utflykt och blir Göran Hägglund-hygglig. Nåja, nä, kanske inte. Men självklart är även Gudrun Schymans uppstickare FI ett alternativ till mina vanliga kamrater.

Jag kan åtminstone tänka mig Jan Björklund och Annie Lööf. Moderaterna är återigen ett parti för bara Tyko Jonsson.

Hotet från omoderniteten är så stort att jag faktiskt hade kunnat tänka mig Nya Moderaterna – om de funnits kvar. Men tvärtom slår Anna Kinberg Batra knut på sig själv för att tvätta ryggen från det frihetliga och ljusa som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stod för, också. M är återigen ett parti för bara Tyko Jonsson, vilket för övrigt kommer leda till att SD blir större än M men det är deras problem.

Visst då, Sverige skulle egentligen behöva en rejäl omfördelning av ekonomiska tillgångar – vi fick 22 nya miljardärer i år, sammanlagt äger landets 178 miljardärer cirka 2076 miljarder kronor medan unga saknar bostäder och skolvinster går till aktieägare. Men socialismen är svårsåld och det akuta är att stoppa den generella trenden av omodernitet vid gränsen.

Tyko Jonsson är gullig och vill väl men han är inte framtiden. Karl-Bertil är framtiden. God jul!