Förr festade SD:are i ”Camp Auschwitz”
Snart är SD rumsrena. Tycker Januaripartierna fortfarande att deras strategi fungerar?
Flaggan hade texten ”Camp Auschwitz” och en dödskalle. Runt omkring pågick Kuggnäsfestivalen, ett läger populärt bland högerextremister och fullt av nazistsymboler.
”En vanlig morgon på Kuggnäs” skrev SD-politikern Monica Evertson när hon själv la ut Camp Auschwitz-bilden på Facebook. Både Monica Evertson och hennes man Peter Evertson, som också var på festen, var ledande inom SD-Sävsjö och båda satt vid denna tid i kommunfullmäktige.
Monica Evertson satt även i distriktsstyrelsen i Jönköping. Nazistskandalen avslöjades olägligt, bara ett år innan valet och SD krävde att de skulle lämna. I somras kunde dock Expo berätta att Peter Evertson i själva verket blivit befordrad sedan händelsen till vice ordförande i SD Sävsjö och gruppledare i kommunfullmäktige.
”Camp Auschwitz” var en av flera nazistskandaler i SD vid förra valet. Expressen avslöjade hur tidigare aktiva nazister kandiderade för SD. ETC berättade hur SD:are i hemlighet finansiellt stödde och beställde material från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen.
Sverigedemokraterna grundades ur nazistiska och fascistiska grupper på 1980-talet. Rottrådarna leder hela vägen tillbaka till Tredje riket genom exempelvis SS-rottenführer Gustaf Ekström som arbetade på SS i Berlin under kriget och var en av partiets grundare.
Trots att oräkneliga socialdemokrater mördades av nazisterna är Förintelsen i SD:s retorik Socialdemokraternas fel. Detta är så hårresande och fräckt att man tappar hakan.
SD:s tidigare partisekreterare, Björn Söder, har själv ställt upp på bild med en österrikisk SS-veteran som partiet bjudit in. Björn Söder har även hävdat att judar inte är svenskar, något som fick Israels ambassadör att gå i taket.
– Jag tycker det är skandalöst och man ska inte acceptera något sådant här från någon, sa ambassadör Ilan Ben-Dov, till Aftonbladet.
Efter ”Camp Auschwitz” och uttalanden om att judar inte är svenskar kan det tyckas långsökt att Björn Söder skulle vara en av värdarna för riksdagens minnesstund för Förintelsens offer.
Med det var precis vad som hände i torsdags.
”De överlevande måste nu förbereda sig för att möta representanter avlade av samma ideologier som deras föräldrars mördare” skrev Hédi Fried, själv överlevande från Auschwitz, på DN:s kultursidor.
– Jag tycker att det är tråkigt att hon gör partipolitik av det här, sa Björn Söder.
I själva verket är det naturligtvis SD som gör partipolitik genom att tvinga sig in på en minnesceremoni där de anhöriga inte vill ha dem.
”SD är rentvättat, dags för kramar.” skriver Hédi Fried.
Men egentligen är det inte SD som förändrats, utan vi andra. Den radikalnationalistiska rörelse som partiet är ett parlamentariskt uttryck för är internationell och mångfacetterad. Precis som bland andra Expressen och ETC visade innan valet är det svängdörrar mellan SD och mer våldsamma och extrema grupperingar.
Dagens högerpopulister förnekar sällan att Förintelsen i sig har skett. I stället försöker man ofta blanda bort korten och skymma nazisternas skuld till utrotningspolitiken mot Europas judar. Så trots att oräkneliga Socialdemokrater och fackföreningsmän mördades av nazisterna är Förintelsen i SD:s retorik de svenska Socialdemokraternas fel.
De vill nämligen göra neutrala Sveriges undfallenhet under kriget till huvudsak, inte Tysklands anfallskrig, dödsläger och gaskammare. Därmed vill de spä ut bödlarnas egen skuld för sina egna handlingar.
Retoriken är så hårresande och fräck att man tappar hakan. Men syftet är inte att vi ska tro på SD:s lögner utan tänka ”ingen rök utan eld”. Då flyter offrens och förövarnas ansikten samman och historiens värsta brott blir ett mynt med många sidor.
SD:s försök att skriva om historien pågår inte i ett vakuum. Sedan en tid försöker Ryssland retuschera bort Molotov-Ribbentrop-pakten ur historien. Avtalet mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939 hade ett hemligt tilläggsprotokoll där Polen delades upp. Men Vladimir Putin anklagar nu - helt lögnaktigt - i stället Polen för att ligga bakom andra världskriget vilket väckt starka protester.
I rapporten Digitalt slagfält av Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, skriver man: ”Sedan sommaren 2011 har mer än 175 personer runtom i världen dödats i attacker utförda av individer som sympatiserat med radikalnationalistiska ideologier. Attackerna har riktats mot muslimer, afroamerikaner, judar och politiskt aktiva personer. Flera av attackerna har genomförts i religiösa samlingslokaler; kyrkor, moskéer och synagogor.”
I Expos senaste nummer går tidningen igenom vad som i dag skrivs i olika SD-vänliga Facebook-grupper om den här utvecklingen. Grupperna har namn som ”Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons trogna vänner” och ”Vi som tror på Sverigedemokraterna.”
”Lasermannen kom tillbaka – ge mig ett vapen så hjälper jag till.” skriver en.
”Jag har vapen, spadar och ett jävla sug på att köra igång uppdrag upprensning. Peka var jag skall börja”. skriver en annan.
Människor kallas saker som ”ohyra”, ”löss”, ”pestråttor”, ”parasiter”, ”apor på korståg” och ”afrikanska råttor”.
När Expo visar kommentarerna för Katie Cohen, psykolog och forskare på FOI, blir hon först förvånad övar att hitta dem i just dessa grupper.
– Detta påminner mycket om den retorik som vi sett både under andra världskriget och i samband med folkmordet i Rwanda, säger Katie Cohen.
I grunden är SD samma rörelse som de alltid varit. Det är ytan som polerats, inte den grundläggande idén om att förändra Sverige i grunden, att forma en ny nationell gemenskap med andra spelregler än i dag. När Jimmie Åkesson kallar sitt parti för den verkliga oppositionen så ligger det en sanning i detta.
SD är inte i opposition mot andra partier, utan mot den liberala demokratin som vi känner den, eller ”det vänsterliberala etablissemanget” som Jimmie Åkesson själv säger.
I de länder där liknande partier fått makten, som i Ungern och Polen, är det precis så förändringen ser ut. I miniatyr är det även vad som händer i de kommuner där SD fått makten. Där halas regnbågsflaggan och man vill ta bort modern konst. Muslimska och judiska seder kring mat eller kläder motarbetas, biblioteken rensas från böcker på andra språk och obekväm personal får sluta. Det är de små stegens tyranni.
I ljuset av SD:s normalisering måste frågan ställas om inte januaripartierna skulle behöva byta strategi. Exempelvis till en som göra att man vinner voteringarna i riksdagen.
Att Januaripartierna saknar majoritet beror på att Centern och Liberalerna i januariavtalet krävde att Vänsterpartiet ska ställas utan inflytande. Men det fungerar ju inte. Att då hårdnackat hålla fast vid en strategi som inte vinner riksdagsvoteringar är orimligt.
Om man verkligen vill stoppa Sverigedemokraterna bör man försöka skaffa en majoritet för regeringen – inte en minoritet. Och då behöver Jonas Sjöstedt ingå på något sätt. Eller hans efterträdare.
För även Annie Lööf och Nyamko Sabuni måste rimligen inse att Jimmie Åkesson spelar det långa spelet. Veckans försök att politisera minnesstunden för förintelsens offer är för SD bara ännu ett steg mot Rosenbad.