Ensamhet är något vi pratar för lite om
Lika farligt som fetma och rökning
Julen är själva sinnebilen av gemenskap. Man träffas över generationsgränserna, dansar kring granen, lagar mat tillsammans och låtsas att man inte känner igen vem som är tomte i år.
Men för många blir det inte så, särskilt inte 2020.
Ofrivillig ensamhet är tyvärr något av en folksjukdom. En folksjukdom som vi pratar alldeles för lite om.
En dag kommer pandemin att vara över.
Som det står med stora bokstäver i fönstret hos läkemedelsjätten Pfizer vars vaccin nu rullar ut med lastbilar över hela EU:
"Gott nytt år # Vetenskapen kommer att vinna".
Så är det. Och på söndag vaccineras de första i Sverige.
Men ensamheten kommer inte att vara över. Mot den finns inget vaccin. Den kommer bara att försvinna om vi tillsammans bestämmer oss för att göra något åt det.
Jämförelsen kan tyckas konstig. Men även ofrivillig ensamhet har väldigt stora hälsoeffekter. Enligt rapporten Ensamhet dödar – ofrivillig ensamhet i Sverige från Arena idé skriven av socionomen Kerstin Thelander från mars i år är forskningen tydlig. Social isolering "innebär en lika hög risk för förtida död som högt blodtryck, fetma, inaktivitet och rökning."
Enligt den amerikanska forskaren Julianne Holt-Lunstad som har gått igenom 148 olika studier med mer än 300 000 deltagare så löper personer med starka sociala band till andra människor 50 procents mindre risk för förtida död.
Det är dramatiska siffror.
Hur många är då ensamma i Sverige?
Enligt SCB varierar det stort med ålder och kön. 13 procent av befolkningen har inte en enda nära vän, fler män än kvinnor, fler äldre än yngre.
Om man ser till hela befolkningen räknar SCB med att 4 procent är socialt isolerade, närmare en halv miljon svenskar. Bland 85-åringarna är det hela 15 procent. Enligt internationella jämförande studier ligger siffrorna i Sverige ännu högre.
I Arena-rapporten argumenterar författaren för att stat, kommuner och regioner behöver ta ett betydligt större ansvar än vad vi gör idag. Hon jämför med det sätt man erbjuder hjälp till missbrukare, psykiskt sjuka eller rökare.
Jag tycker Kerstin Thelander har en stor poäng här.
Redan i dag finns många som tar ett stort ansvar, inte minst Svenska kyrkan och andra samfund. Men det räcker inte med frivilliga insatser.
I Storbritannien har man kommit betydligt längre än Sverige. 2018 utsågs Tracey Crouch till världens första "ensamhetsminister" med ansvar för att minska ensamheten. Det är en viktig signal från samhället, och det kan även bidra till att få bort det stigma som finns kring ensamhet.
I Sverige är det mest Kristdemokraterna som har pratat om dessa frågor. Det borde vara betydligt fler. Särskilt som en av våra viktigaste jultraditioner är att varje år titta på när den ensamma änkan Lisbeth Blomquist öppnar det paket hon fått av Karl-Bertil Jonsson och med tårade ögon betraktar en flaska Aqua Vera.
Även verklighetens Lisbeth Blomquist behöver vår uppmärksamhet. Hennes ensamhet är - tyvärr - ingen saga.