Högt spel av ÖB

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Söndag 15 juni 2008. Den stora oredan råder i säkerhetspolitiken och försvaret. I samhällets viktigaste kärnområde, försvars- och säkerhetspolitiken, är regeringen oenig och ÖB revolterar. Omvärlden häpnar. I försvarsleden och ute i landet råder djup oro. Osäkerheten inför framtiden har sällan varit större trots att det inte finns något militärt hot mot Sverige.

Försvarsberedningen som i fredags lämnade sitt förslag om försvarets framtida inriktning gör ingen ny bedömning: Den säkerhetspolitiska bedömningen ligger fast.

ÖB Håkan Syréns säkerhetspolitiska kupp nyligen framstår därmed allt tydligare som ett fiasko. Att folkpartiet försöker utnyttja kravet på svenskt Natomedlemskap för att sno åt sig missnöjda moderata väljare, visar bara på en splittrad och alltmer försvagad regering. Att utnyttja säkerhetspolitiken för snäva partiintressen är att gå för långt. Det skadar Sveriges anseende.

Det gör på samma sätt det sensationella utspelet från ÖB Håkan Syrén nyligen om att han inte delar politikernas bedömning av säkerhetspolitiken, att det inte finns några militära hot mot Sverige under överblickbar tid. ÖB sa att han anser att det finns ett potentiellt hot från ett alltmer aggressivt Ryssland.

Desperat uttalande

 Uttalandet framstår som ett desperat spel i striden om försvaret. ÖB:s revolt mot politikernas säkerhetspolitik var heller inte förankrad i försvarsledningen utan kom för flertalet generaler som en total överraskning.

Syftet var uppenbart: att i konflikten med regeringen om stora besparingar försöka vända fokus från försvarsmaktens budgethaveri till en diskussion om faran från Ryssland och därmed väcka opinion mot nedskärningar.

– Jag kan inte längre försvara landet vid ett väpnat angrepp, hävdade ÖB. Vad kan lättare väcka stöd och berättiga rysskräck hos medborgarna?

Vilken annan myndighetschef som säger sig inte klara jobbet skulle få sitta kvar – eller vilja stanna på sin post? Statsminister Fredrik Reinfeldt borde ha sparkat ÖB. Men efter försvarsministerns och en rad andra moderaters avgång och oro för partiopinionen, fann statsministern uppenbarligen det politiska priset för att avskeda ÖB för högt.

Faktum kvarstår, Sverige har en försvarsledning som regeringen inte tycks kunna lita på. ÖB är som alla myndighetschefer statstjänsteman, underställd regeringen och skyldig att lojalt tjäna den politiska maktens demokratiskt valda företrädare. Eller avgå. Om inte hotet från Håkan Syrén varit så tomt skulle det haft drag av statskupp.

 De märkliga turerna kring ÖB stannar dock inte vid det säkerhetspolitiska övertrampet. Budgethaveriet kvarstår. I turbulensen kring säkerhetspolitiken drunknade – som ÖB ville – det uppseendeväckande besked som Försvarsmakten gav i sin skrivelse till regeringen ”Försvarsmaktens kompletteringar till budgetunderlaget för 2009”.

Kan inte garantera

Där står: ”Effekterna av de åtgärder Försvarsmakten föreslår är så ekonomiskt osäkra att det inte kan sägas att den av regeringen efterfrågade balansen mellan verksamhet och ekonomiska resurser kan uppnås 2010. Det har heller inte gått att kvalitetssäkra underlaget”.

I klartext, de svarta hålen består och kvaliteten på åtgärderna är undermålig. ÖB kan inte garantera vilka besparingar de ger eller överblicka konsekvenserna av sina förslag!

Försvarsmakten fick visserligen mycket kort tid på sig att komma med förslag men skrivelsen visar ändå på den oreda och rädsla att prioritera som råder. Olika enheter och försvarsgrenar slåss för sina intressen och fattar kostnadskrävande beslut på löpande räkning. Ledarskapet är för svagt. Det rådde också stark oenighet om skrivelsen till regeringen. ÖB var emot att tala klarspråk om bristerna.

 När regeringen i höst ska lägga proposition om försvarets framtid måste det handla om att prioritera, att skära bort hela verksamheter. Lika genomgripande förändringar behövs i Försvarsmaktens ledning. Det rimliga är att följa råden i Ekonomistyrningsverkets översyn och omorganisera ledningen. Mer civil kompetens på ekonomi, administration och personalstyrning är nödvändig. Försvaret kan aldrig främst bli en budgetfråga, men i fredstid kan inte verksamheten få skötas på löpande räkning och ekonomin löpa amok. Försvarsmakten måste få ett fungerande ledarskap.