Det är jag som är europeiska unionen

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-17

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag röstar naturligtvis ja. Det är mycket enkelt. Jag är själv en europeisk union. Född mitt i Europa av tysk mor och svensk far. Sen var det världskrig, kallt krig, flyktingvåg, Berlinmur, Europas delning. I min släkt var den vanliga europeiska blandningen. Öst och väst, kommunister och nazister, högermän, socialdemokrater, och så de som bara överlevde.

Nu kan vi vara med och göra något bättre.

Hur skulle jag kunna rösta mot mig själv? Vad skulle mamma säga?

Den märkliga valkampanjen utlöser ett behov hos folk att meddela mig märkliga ting. Eller också är det rötmånaden. Hundens dagar.

Min äldste vän ringer från Helsingfors och meddelar att en följd av att våra länder har olika valutor blivit att en stor finsk bank inte längre håller svenska hundralappar. Samtidigt återkommer en annan finländare från sin sommarby och berättar att den stora händelsen där var att två bröder brann inne sedan de delat på en flaska.

En svensk bekant, socialdemokratisk valarbetare i årtionden, ringer och säger att ja-kampanjen är ett skolexempel på dålig planering. I nästa andetag berättar han att en av nej-sidans starkaste kvinnor, som han känner, bara motvilligt åker ut på valmöten.

En läsare som också är född i Tyskland men länge varit affärsman i Sverige ringer om att jag måste varna för de tyska matpriserna efter euron. Sen börjar vi ändå tala om hur vi hade det i det där kriget. Som 16-åring hade han kastats in i slutstriden, flera av hans skolkamrater hade stupat, nu slipper vi som väl är sådana krig i Europa.

Det blev ett riktigt valtal till sist.

Var folkomröstningarna bättre förr?

Det låter så när man hör Sten Andersson, den evige partisekreteraren.

Men när man såg honom – för att inte tala om partiordförande Palme – i aktion på nära håll, lät det annorlunda. De ville till exempel inte ha folkomröstning om kärnkraften (våren 1980) förrän de var direkt piskade till det.

Också där var socialdemokratin splittrad. Jag minns en som tidigt krävde folkomröstning. Lars Engqvist, då SSU-ordförande. Då var han inte mycket värd hos Palme.

Till sist, vid en sen sittning på Bommersvik, hörde jag Palme lätt desperat gå över på folkomröstningslinjen:

– Jag tänker inte offra proletariatet på kärnkraften en gång till!

Han tänkte på valet 1976 då centerledaren Fälldin använt kärnkraftskritiken till att välta det fyrtioåriga socialdemokratiska regeringsinnehavet. Men de inre motsättningarna fortsatte in i det sista.

Under en av de sista valturnéerna fick jag höra Palmes utbrott mot socialdemokratins grand old lady Alva Myrdal för att hon skrivit en debattartikel mot partiets kärnkraftslinje: ”Ett jävla sätt av henne ... Hon ska alltid sjunga med änglarna. Aldrig stå ute i blåsten ...”

Jämfört med det är Persson direkt ömsint mot Winberg och de andra avvikarna i regeringen.

Höstsäsongen äntligen i gång. Jag märker det i min videobutik: en nästan färsk toppfilm som ”About Schmidt”, med Jack Nicholson.

Han har inte varit bättre sen ”Gökboet”. Historien om den pensionerade, allt ensammare försäkringstjänstemannen kunde varit skriven av Tjechov!

Det finns en Tjechov-novell – ”En ledsam historia” – som just handlar om en åldrande man – berömd professor – som ser tillbaka på sitt liv. Och på – som Nicholson i filmen – sin hustru sen årtionden, och nu undrar han vad hon gör i hans hem:

”Jag anstränger mig för att se in i denna feta, lunsiga gummas ansikte och letar efter min Varja, men det enda hon har kvar från det förgångna är fruktan för min hälsa, ja, och så det där sättet att tala om vår lön, när hon menar min lön och vår mössa, när hon menar min mössa.”

Dieter Strand

Följ ämnen i artikeln