Vi mötte tyvärr inte corona tillsammans

Den svenska strategin är en herremanskultur

Vid Stureplan i Stockholm fortsätter nöjeslivet även under coronakrisen.

Någonting har gnagt i mig denna vår. En tanke jag inte fått fatt på, men som växt ur känslan att jag inte riktigt känner mig bekväm med den svenska Corona-strategin. Hur man bäst bekämpar en pandemi vet inte jag. Men någonting har skavt.

Så plötsligt blev det tydligt. Det var när den pensionerade men högt arvoderade epidemiologen Johan Giesecke satt i morgon-TV och berättade att han själv, trots hög ålder och trots att han själv formulerat och försvarat den frihetliga svenska linjen hade träffat sina barnbarn, i strid med rekommendationerna.

Det jag såg var den svenska linjens ojämlikhet.

Klassfrågan har legat där sedan dag ett. Döden i trångboddhetens miljonprogram och trängseln i den moderatsnörpta kollektivtrafiken. De tysta varsel som gått som ett kallras för gig-anställda och hundratusentals med tillfälliga kontrakt, följda av permitteringarna och uppsägningarna.

Men den svenska Corona-strategin rymmer också en klassdimension som handlar om självförtroende och makt. Vilka har makt att utnyttja den individualistiska frihet under ansvar som den svenska linjen så frejdigt utropat? Vilka skriver dekreten och rekommendationerna och vilka förväntas följa dem?

Den svenska linjen är liberal sägs det. Men det jag såg i Johan Giesecke var snarast en gammal herremanskultur där vissa regler gäller pöbeln och andra dem där uppe. De som har ett sommarnöje att åka till, en stor suv att köra i och skiter i vad folk tycker. Som Johan Giesecke sa när han kommenterade sitt barnbarnshäng: ”Vi är pigga.”

Vilka ryms i det ”vi” Johan Giesecke räknar sig till? Inte den svenska arbetarklass där medellivslängden ligger still eller bland arbetarklasskvinnor till och med sjunker.

De höga svenska dödstalen förskräcker. Katastrofen som nu utspelar sig på svenska äldreboenden är en fullständig tragedi, liksom alla försök att släta över detta. Där håller jag helt med Martin Klepke (Aftonbladet debatt 26/5).

Senfärdigheten och flatheten hos ansvarigt statsråd Lena Hallengren inför den usla svenska testkapaciteten hade platsat i en Hasse och Tage-sketch, inte i Ekots lördagsintervju.

I andra länder har man stängt ner mer. Jag vet inte om det varit bättre. Men jag tror det hade varit mer jämlikt med tydligare regler istället för rekommendationer.

Regler är till för att följas, rekommendationer att tolka.

Den svenska liberalismen gör det fritt fram för den som fräckt vågar ta sig friheter. Medan vissa sällan går ut och följer rekommendationerna slaviskt kan andra göra som de vill. Den totala frånvaron av debatt om klassdimensionen i detta plågar mig.

Man sa att vi skulle möta Corona tillsammans.

Det gjorde vi inte.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.