Arbetarfritt i riksdagen förödande för samhället

Hur många arbetare får plats i maktens rum?

När den nyvalda riksdagen samlades efter valet 2014 så hade hela 47 av Socialdemokraternas 113 valda ledamöter anknytning till ett LO-förbund. På de listor som Socialdemokraterna tagit fram inför höstens val så är det bara 35 som kan komma in. Sex partidistrikt har inget LO-namn på valbar plats över huvud taget.

Om detta berättar tidningen Kommunalarbetaren i sitt senaste nummer. Bara nio personer som står på valbar plats är undersköterska, barnskötare, brandman eller har något annat kommunalarjobb.

Det finns skäl att oroa sig för det. Flera av Europas socialdemokratiska partier har klippt eller försvagat sina band med fackföreningsrörelsen. Det har berövat arbetarklassen en röst i partierna, och enligt forskningen har brittiska Labour tappat bland arbetarklassväljare i takt med att allt färre av partiets parlamentsledamöter har arbetarklassbakgrund.

– Den samhällskritik som våra fackliga kamrater tar med sig in i riksdagen är ovärderlig för att Socialdemokraterna ska vara relevanta, säger Anders Bergérus, facklig-politisk ombudsman på LO till Kommunalarbetaren.

Samhällskritik, ja. Vi lever i en tid där både Världsbanken och OECD – länge den dogmatiska marknadsliberalismens djupaste bunkrar – talar om att det vår del av världen nu behöver är djärva satsningar mot ojämlikhet.

Det kan handla om skatter på förmögenhet, fastigheter och kapital, bättre socialförsäkringar och kraftfulla investeringar i infrastruktur. Det är sådant som är grunden för samhällsbyggarpolitik – en gren där socialdemokraterna en gång var dominerande.

Enligt en ny rapport från ån tankesmedjan Katalys så styrde i fjol de 15 största svenska finansfamiljerna bolag värda 4 855 miljarder kronor. Som jämförelse var Sveriges totala BNP samma år 4 604 miljarder kronor. Den allra rikaste procentens andel av de samlade förmögenheterna har fördubblats från 20,5 procent 1978 till 39,6 procent 2006 och har fortsatt öka sedan dess. Antalet svenska miljardärer har ökat från 83 personer 2001 till 178 år 2016.

Enligt Internationella valutafonden har klyftan mellan fattig och rik vidgats parallellt med att fackföreningar försvagats och tappat medlemmar.

Utan starka fackföreningar förlorar arbetstagare inflytande och insyn i företagens beslutsprocesser. Starka fackförbund har också en återhållande effekt på de rikastes girighet. Kan arbetstagare inte förhandla om sina löner är det lättare för företagsledare och aktieägare att se till att en större del av vinsten går till dem själva.

Och samtidigt blir alltså arbetarpartierna allt sämre på att få in arbetare i de politiska organ som fördelar välstånd och resurser.

Det har varit förödande för S-partiernas valresultat, och det har varit förödande för samhällsutvecklingen.