Sena kvällar står affärerna tomma
De senaste månaderna ställer vardagen i nytt ljus
Det senaste halvåret har tvingat oss att omvärdera vardagen. Ibland gäller det små detaljer.
Jag vet att jag på många sätt är privilegierad. Jag tillhörde inte någon riskgrupp, ens när det talades om sådana. Jag har i stort sett kunna arbeta hemifrån och sköta mitt jobb genom datamöten och telefonsamtal.
Jag har kort sagt sluppit att trängas i kollektivtrafiken eller möta massor av människor utan att ha tillgång till skyddsutrustning. Så mycket större anledning att försöka göra det jag kan för att undvika att bidra till trängsel och smittspridning med andra ord.
Alltså har jag noterat att min lokala livsmedelsbutik uppmanar oss att göra våra inköp när antalet kunder är lägst. Enligt ett anslag utanför entrén är det i början och slutet av dagen, mellan 08.00 och 09.00 på morgonen och mellan 20.00 och 21.00 på kvällen.
Inget konstigt i det kan man tycka. I alla fall tills man ställer sig frågan, varför ska affären alls vara öppen fram till klockan nio på kvällen? Och varför behöver den öppna så tidigt som klockan åtta?
Fram till 1972 hade Sverige faktiskt en lag som reglerade affärernas öppettider. På många sätt hängde synen på när handeln borde hålla öppet kvar i ytterligare något årtionde. Nattöppet är fortfarande bara tillåtet om det finns särskilda skäl.
Jag kan vagt komma ihåg när det bara var kiosker och bensinstationer som höll öppet på kvällar och helger.
En orsak var säkert de anställda. Handelsanställda har alltid värnat sin arbetstid, och tagit hyggligt betalt för att jobba på obekväma tider. Samtidigt tvingas man slåss mot osäkra anställningsvillkor och ofrivillig deltid.
Handlarna har å andra sidan oftast talat om service till kunderna. Att få köpa en liter mjölk när det passat har fått bli det verkliga beviset på frihet.
Man tvingas slåss mot osäkra anställningsvillkor och ofrivillig deltid
Vi är ju trots allt inte Nordkorea. Eller Norge. I vårt grannland orsakade frågan om söndagsöppna affärer en folkstorm så sent som för fem år sedan.
Dessutom har handlarna tjänat pengar på att hålla öppet. Det har i alla fall varit vad de flesta av oss utgått ifrån.
Just därför blir jag så häpen när jag nu uppmanas att åka till butiken och rulla runt min kundvagn i den tomma lokalen under personalens mest obekväma arbetspass. Varför ska butiken alls vara öppen om det inte finns några kunder som måste handla så sent eller så tidigt?
Lagstiftning är kanske inte en lösning. Det är klart att förutsättningarna kan skifta. En butik i ett förortscentrum har inte samma typ av kunder som ett storköp utanför staden. En närbutik är inte det samma som ett köpcentrum.
Men vad är det som får oss att förutsätta att butiker ska vara öppna från morgon till kväll, sju dagar i veckan? Och varför håller butikerna öppet när det knappt finns några kunder?
Som sagt, de senaste månaderna har tvingat oss att omvärdera vardagen.