LO:s valberedning får ett svårt jobb
Karl-Petter Thorwaldsson kommer att få nya uppdrag
Jag måste erkänna att jag inte kunde se beskedet att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson avgår komma. Det känns desto märkligare eftersom jag lyckades knäcka hans planer på att ta jobbet långt innan de blev officiella.
En undanglidande kommentar om framtiden över en kopp kaffe fick mig att fundera den gången. Att jag inte anat något nu berättar kanske något om hur åren gjort Thorwaldsson mer slipad.
Låt oss börja med att konstatera att Karl-Petter Thorwaldsson faktiskt inte har varit någon typisk LO-ordförande. Större delen av hans erfarenhet finns i politiken, inte i den fackliga rörelsen. Ingen SSU-ordförande har tidigare varit påtänkt som ledare för LO, trots att organisationen i högtidliga sammanhang betraktas som centralorganisationens ungdomsförbund.
Ville få genomslag
Karl-Petter Thorwaldsson valdes till ledare för LO på två meriter. För det första därför att han representerade idéerna om en sammanhållen arbetarrörelse, och ett sammanhållet LO. För det andra och kanske viktigaste därför att man förväntade sig att han skulle kunna öka fackföreningsrörelsens genomslag i samhällsdebatten.
Man kan diskutera hur han lyckats leva upp till förväntningarna. Uppenbarligen är det något Thorwaldsson själv funderat på.
I förra veckan tvingades LO-ledningen visa upp en spricka i fronten inför vinterns avtalsförhandlingar. Två förbund, Kommunal och Pappers, valde att ställa sig vid sidan av den gemensamma plattformen. Naturligtvis är det ett misslyckande för organisationen.
Stödet för S minskar
Att stödet för socialdemokraterna bland LO-förbundens medlemmar dessutom fortsätter att minska är ett nästan existentiellt problem för LO. När LO-ordföranden i helgen för första gången valde att delta i ett vänsterpartistiskt arrangemang är det ett tecken i tiden.
Karl-Petter Thorwaldsson säger också själv att han upplever att han får mindre genomslag i den offentliga debatten i dag än tidigare. Det är möjligt att det är riktigt, men det behöver faktiskt inte bero på LO-ledningen.
Sanningen är att det politiska landskapet på många sätt har stått i vägen för fackföreningsrörelsen och progressiva krafter i allmänhet. Det gäller inte minst den parlamentariska situation som tvingat fram januariavtalet. När alla vet att Centern har veto förlorar LO-ordförandens ord i vikt.
En framgång trots allt
Mot den bakgrunden måste trots allt Karl-Petter Thorwaldssons tid som ordförande beskrivas som en framgång. Ordningen för att sätta löner har trots alla svårigheter inte bara överlevt, den har förstärkts. Och LO:s roll som samlande kraft för progressiva krafter är minst lika stark som för åtta år sedan.
Kanske håller vinden till och med på att vända. Ojämlikhet och orättvisor betraktas i dag som ett problem långt utanför traditionella vänsterkretsar, och kanske håller till och med synen på den ekonomiska tvångströja som fjättrat det offentliga på att förändras.
Valberedningen i LO har ett viktigt uppdrag framför sig. De måste plocka fram en kandidat som kan förstärka organisationens roll, både som facklig centralorganisation och som centrum för progressiv samhällsdebatt.
För egen del behöver Karl-Petter Thorwaldsson knappast oroa sig. Han kommer att kunna fylla sin tid. Socialdemokraterna behöver verkligen hans politiska näsa, ideologiska övertygelse och goda humör.