Rörelse eller döden, sossar
Uppdaterad 2018-11-16 | Publicerad 2018-11-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är dags att lyfta på locket för hur nästa partiordförande för Socialdemokraterna ska utses.
Man får inte skriva så. Fast vi vet att det stämmer.
Ofta beter sig socialdemokratin som en stor, mycket dysfunktionell familj. Vissa saker får inte uttalas på grund av heder och det skapar, precis som i vanliga familjer, problem.
Ett av de svenska socialdemokraternas problem är att man har en praxis kring hur man väljer ledare som är hämtad från 1880-talets tid som motståndsrörelse och 1917 års partisprängning. Hövdingar som Branting och Erlander satt i decennier och det fanns stora yttre hot mot partiet. Stadgarna ger partistyrelsen och det verkställande utskottet stor frihet att organisera hur partiledare ska utses. Oftast via en kongress och en valberedning som med hemliga kandidater, hemliga nomineringar, hemliga diskussioner och sedan plötslig enhällighet, väljer en person som alla unisont konfirmerar på kongressen. Man ställer sig upp, applådåskorna dundra och alla tänka: vilken politik ska vi nu föra?
Det säger sig självt att det där inte är rimligt.
Vid några tillfällen, vid hastiga dödsfall eller kriser har VU agerat valberedning och partistyrelsen konfirmerat beslutet. Som vid Per Albin Hansson frånfälle, eller mordet på Olof Palme, eller tumultet kring Håkan Juholt. Sist var det VU som tog på sig uppgiften att hitta en ledare som kunde ena rörelsen och det blev Stefan Löfven, och han har gjort det bra.
Men någon gång ska en efterträdare utses och Socialdemokraterna måste efter 130 år vara mogna att låta medlemmarna välja ledare. Ingenting hindrar att en medlemsomröstning bekräftas av en kongress, eller att en valberedning ger förslag. Då skulle vi för första gången sen Mona Sahlins modiga försök 1995 ha kandidater som skulle säga att de ville och som berättar om sina idéer. Runt om i landet skulle partiföreningar ordna debatter mellan kandidaterna och om någon av dem visar sig ha någon slags karisma eller spännande idé kanske hens kampanjmöten blir särskilt välbesökta och vitala.
Plötsligt kan man för första gången sedan Göran Persson avgick valnatten 2006 tala om “socialdemokrati” utan tillägget “kris”. Inför omröstningen strömmar tiotusentals yngre och äldre nya medlemmar till för att vara med och påverka rörelsens riktning. Partimedlemskapet får ett värde och S får ett uppsving för att man tar människornas engagemang på allvar.
Ärligt talat, vilka är i dag de seriösa argumenten för att stänga in hela denna unika politiska möjlighet att vitalisera socialdemokratin i en valberedning med hemliga kandidater?
Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad sa efter valet att hon ville se en stark folkrörelse igen. Den rörelsen föds i samma ögonblick den görs myndig.