Åkessons dröm ser allt mer ut som Östtyskland
Det var inte Richard Jomshof jag såg framför mig
Ett av filmhistoriens mest laddade möten äger aldrig rum. Författaren Georg Dreyman kliver ur sin bil i Berlin för att konfrontera den före detta Stasimannen, kapten Gerd Wiesler, som han har spårat upp.
Men han tvekar.
Efter murens fall har Wiesler blivit brevbärare. Hopkrupen och med långsamma steg rullar han sin postväska längs gatan. Han ser aldrig författaren.
Den tyska storfilmen De andras liv från 2006 blev regissören Florian Henckel von Donnersmarcks genombrott och vann både en Guldbagge och en Oscar för bästa utländska film.
Den är ett fönster in i DDR:s vardag under mitten av 1980-talet. Säkerhetspolisen Stasi är allsmäktig. Kapten Gerd Wiesler, spelad av Ulrich Mühe, får i uppdrag att avlyssna den framgångsrike dramatikern Georg Dreyman.
Det var inte Richard Jomshof jag så framför mig på podiet, det var kapten Gerd Wiesler och hans hörlurar
Gerd Wieslers kodnamn är HGW XX/7 och han låter avlyssna hela Dreymans liv. Genom hans rapporter vet Stasi snart allt. Detalj för detalj.
För några veckor sedan kom jag att tänka på filmen igen. Jag skulle i radio kommentera ett nytt lagförslag. På scen stod justitieminister Gunnar Strömmer (M) och justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD).
Förslaget? Att tillåta avlyssning av människor utan brottsmisstanke. Vem som helst ska i praktiken kunna avlyssnas utan att polisen ens har så mycket på fötterna att de är misstänkta för något.
I teorin ska det bara gälla gängmiljöer, men hur avgränsas det? Och vad händer när avlyssningen kombineras med Artificiell intelligens, AI, där en robot kan gå igenom och lägga pussel i oändliga datamängder. Hur mycket ska avlyssnas och var hamnar all överskottsinformation?
Ingen kan säkert säga.
Men det var inte Richard Jomshof jag såg framför mig på podiet, det var kapten Gerd Wiesler och hans hörlurar.
I De andras liv övervakas Dreyman eftersom en högre kommunistpamp är intresserad av hans älskarinna, den framgångsrika skådespelerskan Christa-Maria Sieland.
Men mjölet i påsen är inte riktigt rent. Stasi hittar sprickor i Dreymans fasad – han är lite av en fritänkare.
Samtidigt börjar Gerd Wiesler bli så inblandad i relationen mellan Dreyman och Sieland att han själv tappar fotfästet. Han vet alla detaljer om dem, de vet inget om honom. Deras liv blir också hans.
Till slut undviker Wiesler att rapportera allt han ser till Stasi.
De andras liv är fiktion. Men skådespelaren Ulrich Mühe, som är fasansfullt magisk i rollen som Gerd Wiesler, var uppväxt och utbildad i DDR. Han spelade sin egen verklighet.
Framförallt handlar filmen om vad statens oinskränkta makt och totala övervakning gör med människor. Hur angiveri och mikrofoner ändrar våra tankar och även våra nära relationer.
Den franske filosofen Michel Foucault skriver i en av sina mest inflytelserika skrifter, Övervakning och straff från 1975, att ”själen är kroppens fängelse”. Det kan låta märkligt, men den mest effektiva makten är inte ett gallerfönster utan kontroll av människors tankar. Och i DDR var det exakt vad övervakning och angiveri syftade till.
Genom att du aldrig visste om du var avlyssnad eller om din partner var angivare åt Stasi måste du hela tiden kontrollera dig själv. Själen blev din egen fångvaktare.
Så fängslar angiveristaten människor utan att en enda mur byggts.
Pressträffen med Strömmer och Jomshof om avlyssning utan brottsmisstanke är inte den enda på senare år. Ett annat förslag är att införa angiveri som plikt för offentligt anställda, som lärare.
Kapten Gerd Wiesler skulle ha antecknat noggrant.
SD vill att lärarna, och andra som i jobbet möter barn, ska rapportera papperslösa till polisen. Jimmie Åkesson har tidigare gått betydligt längre och krävt att grannar ska vara skyldiga att ange grannar. Syftet är vad SD på nyspråk kallar ”återvandring”.
Hans dröm om den ”nya folkhemmet” börjar allt mer påminna om Östtyskland.
Samtidigt har polisens möjligheter till hemlig övervakning av oss medborgare fullkomligt exploderat under den förra och nuvarande regeringen. Man vill kunna visitera människor i vissa områden, även det utan brottsmisstankar. I varje gathörn sitter övervakningskameror och snart kan exakt allt du skriver på nätet komma att övervakas med EU-kommissionens nya förslag om ”chat control”.
Även ditt mest privata, familjebilderna, kärleks-SMS:en på kvällen och hela ditt digitala liv ska skannas, kategoriseras och kan komma att granskas. Dina badbilder i familjechatten i WhatsApp kan klassas som barnporr och hamna hos polisen.
Kapten Gerd Wiesler hade varit grön av avund. Men det är där vi står nu. Vid exakt det vägskälet. Vill vi ge staten den här makten över våra liv?
Staten missbrukar alltid stora samlingar av data om människor. Man hittar ständigt nya användningsområden. Är det inte terrorism, pedofili eller gängbrott man är ute efter hittar man på något nytt.
De andras liv slutar med någon slags försoning.
När Georg Dreyman flera år senare, efter murens fall, går igenom Stasiarkiven hittar han hela sitt liv där. Svart på vitt står vilka av hans närstående som angav honom. Men han inser även att det som Stasiagent HGW XX/7 har utelämnat i rapporterna kan ha räddat hans liv.
Det är då han söker upp honom, för att i sista stund backa ur.
Ett par år senare hittar brevbärare Gerd Wiesler en ny bok av Georg Dreyman i en bokaffär. ”Till HGW XX/7, med tacksamhet” lyder dedikationen.
I Kina är övervakningen redan total. I EU funderar politikerna över ”chat control”. Och i Sverige inför den sittande regeringen angiverilagar.
I dagens värld återföds Östtyskland varje minut.