Världen behöver fler som Whitney Houston
Sångerskan Whitney Houston såg sin röst som en gåva från Gud. En sak är säker: om änglar finns sjunger de som "Nippy", som hon kallades av vänner och familj, från New Jersey.
Just nu visas den uppmärksammade dokumentären "Whitney" om världsstjärnans liv på svenska biografer. För första gången berättar hennes närmaste släktingar och vänner om privatpersonen bakom stjärnan. Det är en historia om alldeles exceptionell framgång och ett sällsynt tragiskt och alldeles för tidigt fall.
Än i dag är Whitney Houston den artist som haft flest listettor på den amerikanska Billboardlistan och hennes version av Dolly Partons "I will always love you" är den mest sålda singeln någonsin.
Sjöng från hjärtat
Strax efter att hon vid 48-års ålder avled med en drogcoctail i kroppen i ett hotellbadkar i Beverly Hills 2012 publicerade den amerikanska tidskriften Times en minnestext över sångerskan med rubriken ”The Voice”, Rösten.
Whitney Houston själv sa att hon bara sjöng från hjärtat, det hade hon lärt sig av sin mamma, gospelsångerskan Cissy Houston. Redan när Whitney slog igenom som 19-åring genom ett tv-framträdande beskrevs hon som sin generations röst.
Hon lanserades som den prydliga och präktiga svarta popstjärnan och när hennes självbetitlade debutalbum släpptes 1985 var alla gospelinfluenser bortslipade. Hon skulle absolut inte bli någon kvinnlig James Brown, var ordern från de vita cheferna på skivbolaget.
Kom från gettot i Newark
Men Whitney Houston kom inte från någon prydlig och präktig bakgrund. Hon kom från "the ghetto" i Newark, New Jersey. Arbetslösheten och fattigdomen var stor. Sommaren 1967 rasade kravaller mellan unga frustrerade svarta invånare och polisen. Våldet varade under fyra dagar, 28 dog och hundratalet skadades. Whitney Houston mindes att hon låg på golvet som fyraåring och duckade för pistolkulorna som ven utanför fönstret.
Den musikaliska skolningen fick hon i kyrkans gospelkör. Hennes bakgrund var i allra högsta grad i det svarta USA. Men när hon skulle lanseras som artist var det som en vit popartist, bara lite brunare.
När hon skulle motta ett pris 1989 på den svarta musikgalan Soul Train blev hon – till sin stora sorg – utbuad av kollegor i publiken. De ansåg att hon med sin musik hade svikit sina rötter.
Upprättelsen på Super Bowl
Två år senare skulle hon få upprättelse när hon sjöng den amerikanska nationalsången "Star spangled banner" på Super Bowl – USA:s största idrottsevenemang. Whitney Houston ändrade takten och arrangemanget, gjorde det souligare. USA:s afroamerikaner har alltid haft ett ambivalent förhållande till nationalsången, den är alltför tyngd av landets mörka slavhistoria, rasism och diskriminering.
Därför har alltid den avslutande frasen som inleds med "Land of the free" haft ett stort symbolvärde bland afroamerikaner. Det visste Whitney, hon kände den historien i hela sin existens.
När hon i sitt framträdande betonade, drog ut på och gjorde flera tonartshöjningar på just "free" lyckades hon under några magiska sekunder få samtliga amerikaner att känna stolthet och gemenskap. Broar byggdes, sår läktes. The Voice, Rösten. Vad USA och världen saknar en sådan i dag.