Vad har vi lärt av Estonia?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag anländer de första kistorna med döda till Sverige från det katastrofdrabbade Thailand. Det sår som tsunami-vågorna rivit upp i samhället tar lång tid att läka. Kristeam, läkare och psykologer arbetar med offer och anhöriga. Denna del av krishanteringen fungerar imponerande väl. Kommunernas beredskap är god. Det svenska samhället har uppenbart lärt av de nationella trauman vi upplevt på senare tid.

Misstagen upprepas

Värre tycks det vara med regeringskansliets katastrofberedskap. Det tycks som om samma sorts misstag som under Estonia-katastrofen upprepats nu. När Estonia förliste var kritiken mot framförallt kommunikationsdepartementet stor bland anhöriga som inte ansåg sig få tillräcklig information eller hjälp. Denna gång är det utrikesdepartementet som får kritik.

I de känslostormar som uppstår vid svår kris är det svårt att skilja ut vad som är fakta och vad som är överdrivna upplevelser och desperation. Ändå är det just i krisen som medborgarnas tillit till makthavare och myndigheter prövas som mest. Om bemötandet och besluten brister kan förtroendet mellan medborgare och stat skadas allvarligt för lång tid framöver.

Därför är det oerhört angeläget att regeringen noga utreder hur de första dygnens krishantering fungerade. Utrikesminister Laila Freivalds har medgivit att UD reagerade sent. Sverige var inte ensamt om den tröga starten. I Norge, Danmark och Finland pågår samma debatt som här och paradoxalt nog pekas Sverige ut av övriga nordbor som en föredömlig kontrast till det egna landets agerande.

Nordiska modellen

Har det tröga beslutsfattandet med den nordiska samhällsmodellen att göra? Med vår ovana att hantera stora kriser och ta snabba beslut? Systemet med självständiga myndigheter kanske också är en försvårande faktor just vid kris.

Det fanns trots allt de inom regeringskansliet som agerade direkt. Biståndsminister Carin Jämtin organiserade tillsammans med Räddningsverket och Sida katastrofhjälp till Sri Lanka redan från dag ett. Varför förstod biståndsenheten katastrofens vidd betydligt snabbare än UD:s konsulära enhet och politiska ledning? Finns det något i UD:s diplomatiska kultur som gör att lägesbilden tonades ner? Förlitade man sig mer på thailändska myndigheter, som troligen höll undan information i ett första skede, än på de många vittnesmålen från människor, reseledare och medier? Förhindrar en hierarkisk besluts­kultur självständiga och förnuftiga beslut?

Brist på tydlighet

Våren 1999 kom Analysgruppens granskning av hur det svenska samhället hanterade Estonia-katastrofen. Där framkom bristen på tydligt beslutsfattande och problemet med kaotisk informationshantering från regeringskansliets sida.

”Det vi sett under den gångna veckan är en kopia av rege­ringens agerande efter Estonia-katastrofen”, skrev Conny Nordin, professor i psykiatri och en gång ledamot av Analysgruppen, i Svenska Dagbladet i går. Beslutsordningen vid en internationell civil kris med många svenskar inblandade tycks fortfarande vara oroväckande diffus. ”Lära av Estonia” hette rapporten som kom 1999. Att döma av krisledningen under det första skedet av tsunami-katastrofen återstår en hel del att lära i regeringskansliet.

HK