Höghus skrämmer inte någon längre

Scen ur filmen ”Blade runner 2049”.

De har byggt gula radhus vid rondellen jag passerar på väg till jobbet. Och lokalbefolkningen är inte glad.

Dels ligger husen på en äng där barn spelade brännboll förr i världen, dels ser husen helt enkelt för jävliga ut. De är för moderna, de är för dyra, de ser ut som lådor, de passar inte in, färgen är för skrikig. Där kan ingen må bra av att bo.

Monument gör oss obekväma

Så där brukar det låta när det byggs nytt. Finns det ens ett nybygge där en majoritet inte kverulerar? Existerar det hus som inte byggts under ackompanjemang av varningar om vad detta byggande kan få för konsekvenser för mänskligt liv och samvaro?

I början av oktober gick ”Blade Runner 2049” upp på svenska biografer. Det är en uppföljare till den film från 1982 som skildrade framtidens Los Angeles som en plats där de härskande lever högt upp i skyskrapor och där de fattiga får leva i gyttret och myllret långt under dem.

Det storskaliga byggandet, de gigantiska husen, skyskraporna, det monumentala har gjort människor obekväma länge. De höga husen i den hypermoderna staden har länge fått representera en sorts maktordning som byggts på höjden.

1899 skrev H G Wells romanen ”När den sovande vaknar” om hur de rika isolerar sig högst uppe i höga hus. I filmen ”Metropolis” från 1927 är staden byggd kring industri, skyskrapor som rusar i höjden och masstrafik. I källare och katakomber under jord slavar arbetskraften.

Kanske präglar kulturen hur vi ser på byggnaderna i våra omgivningar. 

Fråga en stockholmare i övre medelåldern vad hen tycker om Norrmalmsregleringen - där en stor del av husen på Norrmalm revs och ersattes med kontorsskrapor. Eller fråga en lika gammal människa i Ronneby hur han känner inför Domus, Epa och stora parkeringshus. 

Det här är byggnader som är byggda under modernismen, och präglade av arkitekten Le Corbusiers utmanande tanke att städerna inte ska formas efter människorna, det är människorna som ska formas efter städerna.

Ett hus är bara ett hus

Modernismens program var en sorts social ingenjörskonst. Det är genom byggandet man kan planera för det goda sättet att leva.

Modernismens idéer: Rationalitet, förnuftstro och teknik, präglade inte bara hur husen såg ut utan hur samhället ordnades. Det är klart att sådana anspråk på det mänskliga livet kan skrämma.

I dag är modernismens idéer döda. Att bygga ett hus eller en byggnad är inget annat än just det.

I västvärlden byggs det knappt längre några jättehus, den utopiska - eller dystopiska - arkitekturen har gjort sitt. Men obehaget inför allt som är nybyggt är intakt.

Jag går förbi de gula radhusen igen.

I en uppföljare till ”Blade runner” kanske det är så här den hypermoderna staden kommer se ut. Trist, dyr och slapp.