Anhöriga utnyttjas av snåla kommuner
24 april 2014
Anhörigvård
Egentligen är det självklart.
När mamma och pappa blir sämre, då hjälper vi till.
Så länge vi bara orkar och kan tar vi hand om makar, föräldrar, barn, syskon och svärföräldrar. Vi vill vara de kärleksfulla stötdämparna, komplementen i vård- och omsorgsvärlden.
Men riktigt så blir det ju inte.
I praktiken är det de anhöriga som sitter med hela ansvaret. Samhället har mer eller mindre dumpat det i knät på alltmer utmattade familjemedlemmar.
1,3 miljoner anhöriga tar i dag hand om sina närstående. En majoritet av dem som ställer upp – 900 000 – är i förvärvsarbetande ålder.
”Pappa låg i en sjuksäng hemma, förlamad och med vanföreställningar på grund av alla smärtstillande. Han trodde att någon ville honom något ont. Vi hade inga insatser från kommunen då, vi visste inte vad som fanns och ingen frågade om vi behövde hjälp. Jag och min syster avlöste mamma, men vi hade ju samtidigt fullt upp med egna familjer och arbeten”.
Berättelsen är hämtad ur Riksrevisionens rapport om anhörigvården. Den beskriver hur många tvingas kombinera jobbet med vård av närstående. Det är slitigt, många tvingas trixa med arbetstider, utnyttja semestern, sjukskriva sig eller till sist – säga upp sig. Socialstyrelsen beräknar att ungefär 100 000 helt eller delvis har slutat sina jobb för att ta hand om anhöriga.
Kamp för att få hjälp
Arbetsmarknadslagstiftningen är inte anpassad för dem som måste sköta sina föräldrar. Den svenska modellen bygger på att samhället ansvarar för vård, omsorg och försörjning. Det är alltså familjen som får ställa upp för att samhället sviker.
Regeringar har gjort några valhänta försök att ta ansvar. 1998 införde den socialdemokratiska regeringen stöd till anhöriga. Den borgerliga regeringen förstärkte kommunernas ansvar 2009. Det har gått så där.
”Då bröt jag ihop, det var så hemskt. Men då beviljade handläggaren mig på nåder att jag skulle få några extratimmar för att gå på barnbarnets kalas.”
En kvinna med en dement och cancersjuk man berättar om sin kamp för att få några timmars avlösning. Det är kommunerna som sviker, som låter budgeten styra och inte de sjukas behov. De anhöriga tvingas bli förhandlare som får bråka tills de bryter ihop.
Familjemedlem – inte piga
De som drabbas hårdast är de som tar hand om svårt sjuka. Kvinnorna drar alltid det tyngsta lasset. Det finns anhöriga som till slut har sämre hälsa än de närstående de vårdar. Kommunernas stöd måste anpassas också till yrkesverksamma anhöriga. Samhället kan inte ta de deras insatser för givna. Riksrevisorn anser att regeringen nu får styra upp anhörigvården i kommuner och landsting.
De anhöriga ska vara de familjemedlemmar de alltid har varit och inte pigor i sina egna hem.