Ointresserad av politik? Då blir du styrd av dårar
Det lönar sig alltid att göra motstånd
Får några år sedan gjorde jag ett större reportage från Europas auktoritära frontlinje.
Det första delen var från Ungern och hade rubriken ”Judehatet växer i SD:s skyltfönster”, du kan läsa hela här.
Jag träffade människorättsorganisationer, politiker och demokratiaktivister. Bilden var oerhört dyster. De hade gett upp.
I dag, sju år senare, har mycket av den lilla demokratiska infrastruktur som då fanns kvar flyttat till Wien. Viktigast av dessa är Central European University, CEU, tidigare Ungerns främsta utbildningsinstitution och grundad av den ungerskfödde George Soros.
När den akademiska friheten i Ungern inskränktes av den auktoritäre ledaren Viktor Orban blev det till slut för mycket och CEU flyttade.
Nästa reportage skrev jag från Polen. Det hade rubriken ”I deras värld våldtar muslimerna Europa” och kan läsas här.
Läget i Polen var allvarligt, de demokratiska institutionerna var satta under en enorm press. Men det fanns en avgörande skillnad mot Budapest.
Oppositionen hade inte gett upp.
Det var fascinerande att få uppleva skillnaden.
Vi träffade Barbara Nowacka, då 41, som hade lett Socialdemokraterna i valet innan och nu försökte samla en fungerande opposition genom att bygga koalitioner med allt och alla.
Vi träffade Hanna Szulczewsa som organiserade massdemonstrationer mot regeringspartiet Lag och rättvisa och som varnade för en ”salamitaktik” där rättighet efter rättighet skars bort ungefär som när man skivar en salami.
Vi träffade journalister och jurister och mängder av personer som aldrig fick plats i själva reportaget.
Men ingen av dem hade en tanke på att foga sig.
Efteråt var jag ganska omtumlad. Fanns det en risk att fler länder skulle gå samma väg, och hur såg då motkrafterna ut?
Tredje delen i reportaget skrev jag om läget i Sverige. Rubriken blev ”Vår demokrati ruttnar inifrån” och hela kan du läsa här.
Det jag upptäckte var att det mesta som funnits på plats innan den auktoritära vändningen i Ungern och Polen faktiskt fanns även här, fast i mindre skala.
”Går inte en dag utan att man blir mer övertygad om att svensk media måste bytas ut.” skrev SD:s rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth.
”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska väck och ersättas med riktiga poliser” skrev hans bror Ted Ekeroth.
”Fria val, pressfrihet, frihetsindex osv är alla mått på grad av liberalmarxism.” skrev SD:s tidigare ekonomisk-politiske talesperson Erik Almqvist.
”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.” sa Pavel Gamov, riksdagsledamot för SD till Upsala nya tidning.”
Den fråga jag funderade över var ganska rak: tänk om de menar vad de säger?
I Segra eller dö : ett reportage (Mondial 2022) av Expressenjournalisten David Baas tänker han den tanken till slut.
David Baas konstaterar en sak som är värd att tänka på.
De män som leder SD har kämpat i motvind hela sina liv. Många var med när partiet var en marginaliserad sekt. De har stått ut med social stigmatisering, misslyckats med kariär och vänner, varit politiskt marginaliserade men aldrig gett upp om sina idéer.
Vad talar för att de skulle ändra sig nu, när de håller på att vinna?
Absolut ingenting.
Jag tror det är värt att hålla i minnet. Den ideologi SD har när det kommer till demokrati, människovärde och vad som är ett gott samhälle skiljer sig fundamentalt från övriga partier.
I Ungern anser SD:s systerparti Fidesz att landet är en fungerande demokrati, i Polen anser sig Lag och rättvisa vara den enda legitima makten.
Domstolar, kulturliv, oberoende medier, civilsamhälle och fackföreningar saknar ett demokratiskt mandat och ska därför underkasta sig det styrande partiets vilja.
Detta kallas ibland illiberal demokrati eller styrd demokrati och synen på pluralism och maktdelning skiljer sig helt från den som är rådande i västerlandet.
I den illiberala demokratin är oppositionen odemokratisk som kritiserar makten. Tongångar vi nu ser även i Sverige. Regeringen vann ju valet.
När reportagen gjordes hade Sverigedemokraternas partisekreterare Rickard Jomshof nyligen sammanfattat strategin på Facebook:
“Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här.”
Nu är han ordförande i riksdagens justitieutskott och har synpunkter på hur enskilda domare ska döma. Många blev förvånade men den illiberala demokratins syn på maktdelning är alltså ingen slump.
Den har varit ett bärande element i SD:s ideologi sedan långt innan partiet startades. Och samma sak ser vi inom kulturpolitiken eller angreppen på civilsamhälle, oppositionens finansiering och oberoende tjänstemän i statsförvaltningen.
Det finns ett mönster här och det är just partiets demokratisyn.
När jag sju år senare går igenom reportagen och mina anteckningar är det en sak som slår mig mer än något annat. Hur stor skillnaden var mellan de i Ungern som gett upp och de i Polen som kämpade.
För så är det fortfarande. Ungern är inte längre en demokrati. Man är på väg i rysk riktning. Oppositionen kan i praktiken inte längre vinna val.
I Polen däremot är nästa val, som ska ske innan november i år, på riktigt. Även om Lag och rättvisa tippat hela spelplanen till sin fördel genom att sabotera oberoende medier och placera partimän i domstolarna så har oppositionen och civilsamhället aldrig kuvats. Det är inte omöjligt att demokratin kommer att återinföras.
Jag tror det finns en lärdom här för alla som är oroliga för utvecklingen i Sverige och högerns radikalisering. Ge inte upp. Motstånd kommer alltid att löna sig.
Den dramatikern Aristofanes i det antika Grekland myntade en gång uttrycket: ”den som inte intresserar sig för politik, riskerar att bli styrd av idioter”.
Men det är också tvärtom, den som bryr sig om politik kan göra något åt saken.
Vad är då att göra motstånd?
Det är att skriva en insändare eller gå med i en demonstration. Skriva brev till en politiker, prenumerera på en dagstidning och delta i ett upprop på nätet. Ta ett fackligt förtroendeuppdrag eller gå med i ett parti. Kanske skänka pengar till någon organisation du sympatiserar med eller sprida en länk till något du håller med om på Facebook.
Summan av de små handlingarna blir tidvattnet, så är det alltid.
***
Texten är en bearbetning av förra veckans nyhetsbrev från Anders Lindberg. Prenumerera på Aftonbladets nyhetsbrev här.