När OS är över kan det bli krig i Europa

Peter Hultqvist bör kalla in Försvarsberedningen

På fredag börjar Olympiska vinterspelen i Peking.

”Döv av skallande heilrop, blind av strålande färger och förkrossad av den största festen i den moderna idrottens historia sätter jag mig att skriva detta.” inledde DN:s Barbro ”Bang” Alving sin rapportering direkt från OS i Berlin 1936.

En röd tråd genom hennes reportage är vilka delegationer som vid intåget på arenan hyllar på den tyske Führern med nazisthälsning.

Grekerna sträcker ut sina armar framför hedersläktaren i stram linje. Publiken jublar.

Den stora franska OS-truppen likaså. Även Österrike.

Men inte Egypten. Och belgarna håller lugnt sina halmhattar istället.

Och så håller det på, land efter land tar ställning.

Barbro Alving antecknar nöjt att inte en enda arm lyfts till hälsning när Danmark, Finland och Norge passerar hedersläktaren.

”I svenska truppen höjs bara en arm, det är en fotbollskille, som hittat någon bekant i publiken, och den hälsningen är svensk. Den betyder ”tjena”.” skriver hon.

Olympiska spelen i Berlin 1936 blev en fenomenal PR-framgång för Adolf Hitler. Han fick visa upp sitt tredje rike inför världens kameror precis som han ville. Och för det tyska folket.

Xi Jinping, Kinas ledare, tänker inte vara sämre. Kommunistpartiet kommer att klämma ut minsta lilla droppe goodwill ur OS 2022.

Men likheterna slutar inte där. Precis som i Berlin 1936 stannar inget någonsin bara vid idrott. Bortom strålande färger och lyckliga medaljörer håller den politiska kartan i världen på att ritas om.

För Xi Jinping ger PR-segrarna ett kapital han tänker använda. På senare år har förtrycket i Kina och särskilt i Hongkong stärkts och retoriken om krig mot Taiwan blir allt skarpare.

Och det Kinesiska kommunistpartiet döljer inte sina avsikter: när Folkrepubliken Kina firar 100 år 2049 ska landet vara den dominerande världsmakten.

Ett av de första stegen verkar vara att svälja Taiwan och på så sätt ena hela Kina under ett styre.

Men denna nya världsordning avgörs mindre i skidbackarna kring Peking de kommande veckorna än vid skyttegravarna i Europas mitt.

Om väst svajar i stödet för den Europeiska säkerhetsordningen är det sannolikt att Taiwan kommer att möta en helt annan nivå av kinesisk aggression.

Om Ryssland utan större konsekvenser kan trampa på små länder i Europa lär Kina ta sig samma friheter i Östasien.

Den nya säkerhetsordning Kina och Ryssland vill driva fram bygger på den starkes rätt. Men den bygger även på krig som en acceptabel metod att lösa konflikter mellan länder. Konsekvenserna kan bli helt oöverskådliga.

Både USA och Europa förstår detta.

Men lite i reaktionerna hittills har sannolikt ändrat den ryska maktkalkylen, eller den kinesiska, särskilt mycket.

När OS tar slut den 20 februari är marken i Ukraina fortfarande frusen.

Att Vladimir Putin knappast vill stjäla showen från festen i Peking innan dess kan vi nog räkna med, men sen?

Även Sverige har fått ett kravbrev från Moskva.

– Vi får in en massa olika brev till utrikesdepartementet som vi hanterar på liknande sätt. Vi ser vad som står i brevet, vi analyserar det och sedan bereder vi eventuella svar, säger utrikesminister Ann Linde torrt till Ekot.

Men bollen är hos Kreml. Det är Ryssland som samlat 100 000 soldater vid Ukrainas gräns och skapat denna djupa säkerhetspolitiska kris.

Lösningen är att Moskva drar tillbaka sina trupper.

Men sannolikt har inte Vladimir Putin flyttar fram de ryska positionerna bara för att acceptera ett nej. Stormakters ultimatum brukar inte sluta så.

Och den nya säkerhetspolitiska situationen i Europa kräver att även Sverige gör en ny analys av vår situation.

Försvarsminister Peter Hultqvist har rätt i att den förra Försvarsberedningen tog höjd för mycket av det som nu sker. Det var länge sedan Sverige var naivt inför rysk upprustning och ryskt maktspråk.

Men två saker talar för att förra Försvarsberedningen trots allt inte räcker.

För det första så kommer inte det 1,5-procentsmål som Försvarsberedningen slog fast för försvarsutgifterna att stå sig i det nya säkerhetspolitiska läget. Pengarna räcker inte och många av de investeringar, som har skjutits på framtiden, behöver tidigareläggas. Särskilt i Marinen.

I det korta perspektivet behöver man vända på varje sten här och nu för att öka den militära förmågan och se till att den nuvarande nivå är långsiktigt hållbar när det kommer till ammunition, reservdelar och beredskap. Det kostar pengar.

För det andra är vi ett litet land. Försvars- och säkerhetspolitiken bör till stor del vara blocköverskridande, särskilt i orostid. När oppositionen kräver att Försvarsberedningen ska kallas in måste detta tas på mycket stort allvar.

Sverige är dessutom på väg in i en valrörelse. Om Ryssland faktiskt skulle gå in i Ukraina och vi får ett nytt storkrig i Europa, vilket inte kan uteslutas, så är nog partipolitiskt käbbel det sista som gynnar Sveriges säkerhet.

Kanske ger OS lite respit i konflikten. Enligt tradition från det antika Grekland rådde vapenvila under Olympiska spelen. Kanske inte.

Men oavsett vilket är den slut om tre veckor. Så Sverige borde göra som vi brukar i tider av stor osäkerhet och kris – vi bör hålla ihop.

Regeringen bör ompröva sin hållning och kalla in Försvarsberedningen.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.