Kristersson bör erkänna att han har misslyckats
Sex av tio i riksdagen är höger - ändå är M i opposition
I veckan fick Sverige en ny regering. Om jag räknat rätt är det den tredje sedan Ulf Kristersson glädjestrålande utropade sig till segrare på Moderaternas valvaka 2018.
Han har inte lett någon av dem.
"De rödgröna finns inte som gemensam politisk kraft. Den här regeringen har gjort sitt. Den borde aldrig ha tillträtt. Nu ska den avgå." sa han inför jublande moderata valarbetare.
Man kunde riktigt se på honom hur han i sitt huvud redan flyttat in i statsministerbostaden i Sagerska palatset. Vilka gardiner tänkte han byta ut? Nya möbler kanske? Och vilka statsråd ville han utse? Det var mycket att tänka på och hans leende blev allt bredare.
På morgonen dagen efter, berättade Ulf Kristersson, tänkte han samla Annie, Jan och Ebba för att staka ut detaljerna. Socialdemokraterna skulle nu få lära sig att "ta ansvar för landet i opposition".
Drygt tre år senare verkar han fortfarande bitter över att det inte blev så. Ulf Kristersson talar fortfarande om sitt regeringsalternativ som störst, denna gång för att han fick igenom en budgetreservation i riksdagen. Men han har slutat att ens ta votering för att bli statsminister, inför veckans regeringsskifte åkte han på bussturné istället.
Sveriges opposition måste vara unikt misslyckad.
För Ulf Kristersson hade på många sätt rätt i sitt tal där på valnatten. De rödgröna förblev splittrade under hela mandatperioden. Och högersidan samlar ungefär sex av tio riksdagsledamöter. Ändå flyger den socialdemokratiska humlan vidare, nu som enpartiregering.
Ofta när media skildrar politik framstår den som ett schackspel där geniala strateger försöker manövrera ut varandra med komplicerade planer i flera led. Man får bilden av stora monolitiska strukturer som fattar genomtänkta beslut.
Verkligheten är mer... improviserad. De flesta strategier, om de alls finns, överlever inte mötet med verkligheten. Politiska partier är notoriskt svårstyrda, det är trots allt bråkiga och viljestarka människor som söker sig dit från början. Så vad som i efterhand kanske ser ut som en smart strategi kan lika gärna vara ett misstag eller en slump som föll väl ut.
Problemet – för partistrategerna – är nämligen att partier består av människor.
Ett parti är inget eget väsen, allt vad som "sitter i väggarna" av traditioner, politiska tabun och partikulturer bärs upp av att de människor som just nu sitter kring bordet faktiskt är bra på sina jobb. Det är inte moderaternas nuvarande partiledning.
Som en ytterligare påminnelse om detta kom i veckan den stora partisympatiundersökningen från SCB.
Om vi antar att alla partier kommer in i riksdagen så samlar mittenvänsterblocket med S, V, MP och C ungefär 51 procent av rösterna medan högerblocket med M, SD, KD och L drygt 48. Eftersom L möjligen åker ur riksdagen är Ulf Kristerssons siffror egentligen ännu sämre. Han behöver en upphämtning på flera procentenheter direkt över blockgränsen.
Men väljaropinionen är extremt polariserad kring frågor Ulf Kristersson inte längre kan göra så mycket åt. De flesta i mitten och till vänster skulle hellre äta upp sin ena arm än rösta fram en regering med Sverigedemokraterna, bildligt talat. Att SD nu låter masken falla och återgår till sin tidigare mer aggressiva och radikala framtoning förstärker bara detta.
I veckan flög SD:s parti-TV drönare över Annika Strandhälls (S) hus för att visa sina tusentals nätsoldater var hon bor. Eftersom hon sedan tidigare lever med en hotbild får det självklart förödande konsekvenser för hennes familj. Det vet Sverigedemokraterna och det är i själva verket just poängen.
"Vi vet var du bor".
På SD:s landsdagar förra helgen pratade Jimmie Åkesson (SD) om att myndigheterna ska bedriva uppsökande verksamhet för att hitta människor som SD tycker "frivilligt" ska återvandra. Samtidigt ställde partisekreterare Richard Jomshof (SD) ultimatum på att de ska få ingå i en kommande högerregering.
Varför har Ulf Kristersson (M) gett sig i lag med det här gänget?
Delvis handlar det om att viljan till makt har blivit honom övermäktig. Efter snart åtta år på avbytarbänken är Moderaterna beredda till i stort sett vad som helst för att få bilda regering igen.
Men delvis tror jag dagens moderater helt enkelt inte att är bättre än så här. De är inte regeringsfähiga. Ända sedan valet 2014 har de framställt Stefan Löfven (S) som lite bakom flötet. Först hånade de honom som "LO-svetsarn" och liknande, sedan har de ständigt påpekat hur svag och misslyckad han varit för att slutligen förlora varenda viktig strid mot honom. Att döma av riksdagsdebatten inför statsministervalet i måndags ser de ut att försöka återupprepa strategin mot Magdalena Andersson (S).
– I en tid med allvarliga problem behöver Sverige politisk stabilitet och politisk handlingskraft. I stället vill nu Magdalena Andersson bilda den svagaste svenska regeringen sedan Ola Ullsten 1978, sa han strax innan Magdalena Andersson valdes.
Det är i sak sant. En rent Socialdemokratisk regering samlar bara 100 riksdagsledamöter. Men Ulf Kristerssons eget regeringsalternativ, med M och KD, samlar 92.
Jag vet inte om Ulf Kristersson själv tror på det han säger, att hans regeringsalternativ ständigt är störst och att Socialdemokraterna ändå på något sätt snuvar honom på hans rättmätiga plats i Sagerska palatset. Men det lämnar ändå en lätt obehaglig odör hängande i luften.
I en demokrati hör det till god ton att förloraren erkänner sig besegrad. Att Ulf Kristersson trots förkrossande högermajoritet har misslyckats med att bli statsminister vid tre regeringsbildningar sedan han utropade sig till segrare 2018 är en bedrift i sig.
Att sedan låtsas som det inte hänt är nog tecken på djupare problem.