Sverige behöver en konsumentkämpe

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

6 JULI 2009. De skyhöga räkningarna slutar inte komma för att det är semester. Tvärtom. På sommaren blir konsumentfrågorna hetare än någonsin. Då köper vi resor på nätet, pratar i mobilen utomlands, shoppar loss regniga dagar.

Konsumentpolitiken är sällan i den politiska hetluften. Inte heller i år var frågorna framträdande i partiledarnas Almedalstal. Ändå finns det goda skäl att skruva upp temperaturen.

Unga fastnar i skulder

Ta finanskrisen. Nu, när bubblan har spruckit, talar alla om bättre tillsyn av kreditinstituten. Ändå har inte regeringen förbjudit sms-lånen. Allt fler ungdomar fastnar i skuldfällor på grund av snabba lån utan kreditprövning.

Eller ta telebolagen. EU har beslutat om ett tak för priset på mobilsamtal utomlands, men både kommissionen i Bryssel och svenska myndigheter är alldeles för tafatta mot hur företag missbrukar sin dominerande ställning genom att höja priserna och begränsa utbudet.

Ordförandeskapet i EU borde vara ett bra tillfälle att göra mer. Ändå ägnar regeringen bara några få rader åt konsumentpolitiken i sitt arbetsprogram. Då handlar det om att reglerna ska se likadana ut i alla medlemsländer: ”Ordförandeskapet ska arbeta för en överenskommelse om utkastet till direktiv om konsumenters rättigheter”.

Det låter kanske bra på pappret, men

i praktiken kan det betyda försämrad bytesrätt och större svårigheter att få pengarna tillbaka. Konsumentrörelsen i Europa varnar för sämre villkor.

Både den nuvarande och den förra regeringen har sagt ja till att konsumentlagarna ska ha samma innehåll i alla medlemsländer. Det är olyckligt. Principen borde i stället vara att EU sätter ett ambitiöst golv för rättigheterna, och att enskilda länder ska kunna ha högre krav.

Effekterna märks om några år

Kanske lyckas regeringen förhandla fram en överenskommelse om konsumenters rättigheter i höst. Effekterna kommer inte att märkas på allvar förrän direktivet ska genomföras i svensk lag om några år. Då kommer säkert protester mot försämringarna, liksom i andra fall där EU tagit beslut utan tillräcklig diskussion. Det kommer att minska tilltron till den inre marknaden.

Sverige behöver en aktivist

Sverker Olofsson i all ära, men Sverige behöver en Ralph Nader, en orädd aktivist som placerar konsumentpolitiken mitt i samhällsdebatten.

Heter han möjligen Ardalan Shekarabi, socialdemokraten som drev regler mot sms-lånen hårt i EU-valrörelsen? Eller är det Åsa Westlund från samma parti, som fått igenom bättre märkning av livsmedel?

På den borgerliga kanten är det tunnare. Folkpartiet krävde en gång i tiden en ”konsumentgaranti” som skulle hindra försämringar i enskilda länder när EU samordnade sina regler. Hittills har det ansvariga statsrådet Nyamko Sabuni sagt nej till den idén. Kan hon och Marit Paulsen överraska med att återuppväcka tanken i höstens EU-förhandlingar?

ME