Den politiska mitten är dit idéer går för att dö
S framtid kan finnas i Berlin, tyvärr
Krisen i Centerpartiet handlar såklart om SDSedan i måndags förhandlar Socialdemokraterna i Österrike, SPÖ, med de konservativa, ÖVP, om att bilda en ny regering.
Valet i september slutade med att båda partierna gick ganska dåligt. Vinnare var högerextrema Frihetspartiet, FPÖ, under ledning av Herbert Kickl.
Kickl har kallat sig ”volkskanzler” vilket är samma titel som Adolf Hitler först använde. FPÖ grundades 1955 av övervintrade SS-män och har aldrig gjort upp med sin historia. Tvärtom, skulle man kunna säga. De gör ingen hemlighet av vad de tycker om utlänningar.
Idéutvecklingen på senare år består i att de numera även hatar klimataktivister och feminister också. Och transpersoner i senaste valet. Eller ”könsvansinne” som Herbert Kickl själv säger.
Alltså har Socialdemokraterna och de konservativa satt sig i regeringsförhandlingar. Problemet är att deras röster inte riktigt räcker. För att få ihop en majoritet har de därför tvingats bjuda in det liberala partiet Neos.
Någonstans här borde varningslampor börja blinka rött.
I Tyskland har Neos systerparti – liberala FDP – just kraschat regeringen. Inte för att någon var särskilt förvånad. Regeringen i Berlin var en koalition mellan socialdemokrater, gröna och liberaler, som innerligt verkar avsky vandra.
Liberalernas partiledare Christian Lindner är en ungefär lika kompromissvillig politiker som Centerpartiets Martin Ådahl. Lindner var finansminister men körde en helt egen linje med åtstramningspolitik som kärna. Han vägrade bland annat ändra budgetreglerna för att hjälpa Ukraina.
Efter ett antal utspel som inte var förankrade i regeringen, bland annat en ny näringspolitik, fick han helt sonika sparken samma dag Donald Trump vann valet i USA.
Regeringskrisen var ett faktum.
Till saken hör att liberalerna i Tyskland är ett pyttelitet parti som nyligen förlorat flera delstatsval. Sannolikt försökte Christian Lindner helt enkelt sänka regeringen för att rädda sitt eget skinn i nästa val.
Han lyckades med det första. Men om han också får sitta kvar i förbundsdagen, Tysklands riksdag, återstår att se. Det blir nyval i Tyskland 23 februari.
Denna storpolitiska cirkus inträffar alltså exakt samtidigt som Österrikes socialdemokrater kläcker idén att: ”Liberaler, ja de vill vi bilda regering med”.
Man kan självklart försvara dem med att de inte har något val. Det är delvis sant, men som svensk politik visat de senaste åren finns det ofta möjlighet att hitta olika lösningar om man bara vill.
Och som man bäddar får man regera.
Det spännande för svensk del är att Magdalena Andersson är på väg att sätta sig i exakt samma läge som de tyska socialdemokraterna. Hennes plan verkar vara att regera med just Centerpartiet och Miljöpartiet. I ljuset av tyskland öppnar det för vissa frågor.
Martin Ådahl – vilken ministerpost ska han få? Något på Finansdepartementet, kanske. Maud Olofsson kanske kan göra comeback annars. Eller någon av alla centerpartister som blivit lobbyister för näringslivet.
Vad kan möjligen gå fel, undrar vän av ordning.
Ingen vet hur det kommer att gå för Österrikes regering. Men en sak är säker.
Den politiska mitten är dit idéer går för att dö. Det är där alla reformer kör fast. Erfarenheterna från Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet är tydliga. Så blev det i Tyskland och så lär det bli i Österrike.
Hur det blir i Sverige återstår att se.
Risken är att vi får fråga Martin Ådahl.