Alla har fel om flyktingkrisen

Från Grotesco: Stefan Löfven och nationalismens spöke.

Jag hade problem med Erik Hamrén som förbundskapten i alla år, det var först med Janne Andersson jag hittade hem till landslaget igen. Till projektet som inte bygger på en enskild stjärna utan på solidaritet.

”Aldrig i hela mitt liv har jag känt någon ryggradsmässig stolthet över att vara svensk. Jag har bara inte den relationen till identitet och nation (..) jag tror på att uträtta saker snarare än att födas in i dem.” Så skrev Aftonbladets Erik Niva på Facebook efter matchen mot Italien i tisdags. Sen fortsatte han: "Och med det sagt och klargjort – en sån här kväll känner jag en både uppriktig och innerlig stolthet."

Jag har tänkt på detta med stolthet hela veckan. Och på vad som egentligen bygger glädje och gemenskap.

Det pågår en historieskrivning om nådens år 2015. Det år Sverige tog emot 163 000 asylsökanden och sedan stängde gränserna. Journalisten Pontus Mattsson har gjort en dokumentär och humorgruppen Grotesco en briljant revy för SVT.

EU klappade ihop

Som jag minns 2015 så gjorde Sverige en kraftansträngning för att försöka värna asylrätten. Hoppet – i alla fall mitt - sattes till EU och Angela Merkel, eftersom situationen behövde lösas gemensamt. Men EU klappade ihop. Efter finanskrisen hade många medlemsländer ingen beredskap att hjälpa någon annan än sig själv.

När land efter land stängde gränserna gjorde Sverige till slut detsamma. Först kom migrationsuppgörelsen där tillfälliga uppehållstillstånd introducerades – en åtgärd som försvårar integration och dessutom stänger av vägen för familjeåterförening. Permanenta uppehållstillstånd kopplades till jobb, vilket öppnar för utnyttjande. ID-kontrollerna beslutades om i november 2015 och gjorde det i princip omöjligt att komma hit.

I december, efter beslutet, skrev jag en text där jag sa att ID-kontrollerna var nödvändiga, och att Sverige borde bygga uthållig kapacitet för ett högt men begränsat mottagande.

Så blev det inte. I stället har invandringspolitiken helt tippat över. Den handlar inte längre om att kompromissa mellan svårförenliga principer. Den handlar bara om att Socialdemokraterna och Moderaterna försöker överträffa varandra i att signalera hårda tag.

Nationalismens spöke

Inom vänstern har det de senaste åren pratats mycket om ”inkluderande nationalism” som något man borde möta högerextremismen med. I praktiken verkar det mest handla om stängda gränser. Mer ”nationalism” än ”inkluderande” alltså. Så är också den starkaste scenen i Grotescos revy den där Stefan Löfven dansar med nationalismens spöke.

Jag och min redaktion var tidigt kritisk till de apokalyptiska tongångarna på högerns ledarsidor och de röster som långt innan antalet asylsökande steg började larma om att det var dags att välja mellan välfärd och invandring.

”Tiden har gett dem rätt” hävdar nu Naomi Abramowicz på Expressens ledarsida.

Verkligen inte. Att alla plötsligt tycker lika betyder inte att de har sanningen på sin sida. Inte då, och inte nu.

De flesta har landat fel på ett eller annat sätt i den här debatten de senaste åren. Borgerlighetens svartmålning av invandringens konsekvenser före 2015 var ohederlig och ibland på gränsen till rasistisk.

Det misstag jag och andra gjorde 2015 var att undvika att se dramatiken i situationen, och de svåra konsekvenserna för vissa samhällsfunktioner. Vi slätade över problemen.

Ingen realism i politiken

Det finns inga perfekta lösningar i vår tid. Politik handlar ofta om svåra kompromisser. Jag förstår och accepterar att Stefan Löfven till slut införde ID-kontrollerna.

Men är det något jag ogillar så är det den småskurna snålhet som nu präglar politiken, och gör den grym.

Just nu pågår förhandlingar inom regeringen när det gäller de afghanska ungdomar som kom till Sverige 2015. Fundera på den formuleringen. Ungdomar som kom till Sverige för två år sedan. Regeringen vill skicka ut alla som Migrationsverket säger har fyllt 18. Argumentation utgår ifrån resonemanget att "ett nej ska vara ett nej". Men det håller inte. Dels finns det mycket som tyder på att asylprocessen inte är rättssäker och att de ålderstester som utförs inte är tillförlitliga. Dessutom skickas dessa ungdomar tillbaka till ett livsfarligt Afghanistan.

Det humana vore att låta de ungdomar som var under 18 år när asylansökan lämnades in bedömas utifrån den åldern när de får sitt beslut.

Ungdomarna borde få stanna

Jag har alltid hatat talet om ”volymer” eftersom det får oss att gömma att det är människor vi pratar om. Sverige tog 2015 emot 163 000 asylsökande och var ett av de länder i Europa som längst förmådde stå upp för en human flyktingpolitik på asylrättens grund.
Jag är stolt över det. Över principfastheten och humanismen som politiken bottnade i.

Det hårdnackade motståndet mot att låta afghanska ungdomar stanna har inget med realism att göra. Det handlar om taktiserande.

Trygghet är viktigt. Men det är också medmänsklighet, stolthet och solidaritet. För att koppla tillbaka till Erik Niva: glädjen i en gemenskap handlar trots allt mer om att uträtta saker än att födas in i den.

Det anständiga i detta läge vore att erkänna att vårt mottagningssystem 2015 inte fungerade som det var tänkt. Att det ledde till att unga människor hamnade i kläm. Och att det rätta - och ansvarsfulla - är att låta de afghanska ungdomarna stanna.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.