Därför talar vi inte om Finansmannen
Debatten om Kulturmannen, en sprudlande diskussion om patriarkatet, har börjat ebba ut. Det borde vara läge att ta ett snack om Finansmannen – den verkliga makten i byn, i staden, i Sverige, i Europa, i världen.
Vi talar aldrig om Finansmannen. Finansmannen kommer alltid undan. Finansmannen vet att inte göra väsen av sig. ”Att verka men inte synas” som familjen Wallenberg förstod redan när den torpederade Ivar Kreuger.
Jag menar inte Finansmannens personliga tjafs. Om han varje gång han träffar en kvinna funderar på hur hon är att ligga med, om han föraktar miljöpartister och feminister mer än SD eller om han föredrar sina herrvänner framför sin fru kring viktiga spörsmål eller om han bara vill utforska räkenskapsböckernas oändliga möjligheter till trixande – allt det där är spännande men Finansmannen är större än så.
Finansmannen är alla strukturers moder.
När tog Finansmannen över världen? Oklart. Men han har växt sig allt fläskigare sedan Milton Friedmans nyliberalism på 70-talet slog gamle fine
Keynes på käften och vann på knockout. Marknaderna avreglerades och allt gick åt skogen – igen. Allt detta beskrevs föredömligt i SVT:s ”Dokument inifrån – den enda vägens politik” (29/4). Inte bara en ny finanskris som på 1930-talet utan också enormt växande inkomstskillnader.
Världens 85 rikaste personer äger i dag mer än världens 3,5 miljarder fattigaste. Det här vet alla. Minst 1,5 miljoner människor har läst ekonomiprofessor Thomas Pikettys ”Kapitalet i det 21:a århundradet” (eller som jag, den svenske nationalekonomen Jesper Roines utmärkta sammanfattning med svenskt perspektiv).
Förmögenheter ”sipprar inte nedåt”, som Friedman, Margret Thatcher och Anders Borg påstod. Förmögenheter lägger sig inte ens på hög, de sipprar uppåt. Rika blir bara rikare, klyftorna växer. Oomkullrunkelig orättvisa.
Det nyliberala ekonomiska systemet var inget lyckat experiment. Ändå talas det sällan om Finansmannen. Det talas om fattiga poeter och litteraturvetare.
Varför är det så tyst? Finansmannen själv bryr sig förstås inte. Finansmannen vill ha det så här. Finansmannen ser till sitt eget och vet att han
klarar sig även nästa gång Lehman Brothers överbelånar sig.
Men politikerna då? Varför lyssnar ingen när president Barack Obama pratar som en ”vi är 99 procent”-aktivist? Ja, bortsett från att han är maktlös? Varför kräver ingen rättvisa?
Min gissning är att många, innerst inne, tror sig vara Finansmannen. Eller vill bli Finansmannen. Bilen går bra och villalånen är billiga. En del pengar har ändå sipprat ner, men bara till medelklassen.
Och där sitter den lille Finansmannen, framgångsindoktrinerad och mutad med jobbskatteavdrag, och tänker att han är frisk och stark och aldrig kommer behöva försäkringskassan eller a-kassan eller åldringsvården.
Det är ju bara de fattiga som verkligen drabbas.
Vi har glömt att solidaritet inte är målet, det är vägen. Vi talar inte om Finansmannen eftersom vi röstar på Finansmannen. Vi är Finansmannen.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.