Alla stupstockarna ska bort, Shekarabi
Ingen blir frisk av orealistiska tidsgränser i sjukförsäkringen
Marie-Louise Järlesand är 51 år och sitter i en rävsax. Hon är för sjuk för att kunna jobba, men samtidigt menar Försäkringskassan att hon är för frisk för att vara sjuk.
Konsekvensen? Hon får ingen sjukpenning.
Stupstocken var i gamla tider en träplanka med en ingröpning i mitten. Just hålet hade ett tydligt syfte, där skulle halsen sitta.
De av samhället dömda fick antingen avtjäna sitt skamstraff, spö- eller risstraff fastsurrad i konstruktionen. Eller det värsta, halshuggning.
Frisk efter 180 dagar?
SVT:s Uppdrag Granskning följde nyligen Marie-Louise Järlesands situation och programmet gav liv i den nygamla debatten i svensk sjukförsäkring.
Debatten som under 2000-talet har gjort stupstocken synonymt med den av politiker satta tidsgränsen för hur länge människor får vara sjuka.
I mitten av mars mjuknades den omtvistade 180-dagarsregeln i sjukförsäkringen upp, efter att sedan december ha varit en tillfällig coronaåtgärd.
Ardalan Shekarabi, socialdemokratisk socialförsäkringsminister beskriver sjukförsäkringen som urholkad. I en intervju med Aftonbladets ledarsida betonar han det som nu håller på att hända.
– Det har länge varit frustrerande att sjukförsäkringen varit så långt ner på dagordningen. Med pandemin har bristerna blivit uppenbara och ett nytt hopp har väckts hos dem som själva drabbats.
Ardalan Shekarabi säger sig vara långt ifrån nöjd.
– Det finns en ny energi i socialförsäkringsfrågan. Förhoppningsvis kan ännu fler förbättringar gå igenom i riksdagen, som förbättrad sjuk- och aktivitetsersättning och bättre trygghet vid sjukdom för personer i otrygga anställningar.
Avslagen ökar
Socialdemokraterna har regerat sedan 2014. Att den bortersta tidsgränsen som Alliansregeringen införde, togs bort 2016 var ett viktigt steg. Men trots att 180-dagarsgränsen nu mjukats upp finns fortfarande en fixerad tidsgräns att förhålla sig till. En ny stupstock vid 365 dagars sjukdom.
Och avslagen har ökat från Försäkringskassan. 2014 fick 1,2 procent avslag på sjukpenningen, 2019 hela 7,1 procent.
För Marie-Louise Järlesand och många fler i hennes situation gör den nya tidsgränsen varken till eller från. Läget är lika orealistiskt, oavsett vilket är det lika omöjligt att stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket fortfarande är kravet.
Resultatet har i stället blivit att sjukpenning har dragits bort trots att läkare bedömer att de är för sjuka för att kunna jobba. De har utförsäkrats och försörjningsstöd blir den sista anhalten.
Men vi ska inte glömma att sjukförsäkringen var tänkt att vara något annat.
För ganska exakt 30 år såg det väldigt annorlunda ut, sedan började nedmonteringen. Det sades vara om en tillfällig försämring för att ta Sverige ur krisen vi då befann oss mitt i. Sjukpenningen som tidigare varit 90 procent av lönen sänktes till 65 procent. Karensdagen infördes, och reglerna för sjukersättning blev hårdare.
Men i dag, nästan på dagen tre decennier senare, har sjukförsäkringen ännu inte reparerats.
Det var arbetarrörelsen som lanserade idén om sjukkassor, en kollektiv insamling till arbetare som blev sjuka.
Grundtanken var att sjukförsäkringen skulle fungera precis som andra försäkringar. En avgift betalas genom arbetsgivaravgiften och när något händer, då utbetalas premien. Som en del av löneutrymmet lades successivt en del av inkomsterna undan till sämre tider.
Men arbetsgivaravgifterna har successivt sänkts över tid. 1990 var avgiftsnivån 40 procent jämfört med 31 procent i dag.
När inbetalningarna blivit lägre, då säger det sig självt att försäkringen inte längre fungerar som den ska.
Det räcker inte med kosmetika
Efter Uppdrag Granskning kräver nu LO:s största förbund Kommunal att 365-dagarsgränsen tas bort, att den straffar ut de långtidssjukskrivna. Mer än 20 000 har skrivit under den namninsamling som fackförbundet startat.
Att tonläget höjts i debatten är positivt, liksom att kraven skärps på en fungerande sjukförsäkring. Ingen mer ska behöva uppleva det Marie-Louise Järlesand och många fler med henne upplevt.
Men diskussionen måste gå ännu djupare. Socialförsäkringarna behöver åter prioriteras lika högt som före 90-talskrisen. Det är inte rimligt att dagens utgifter på området utgör hälften av 80-talets nivåer medan överskotten från arbetsgivaravgifterna uppgår till närmare 200 miljarder kronor varje år.
Här finns ett glapp att justera.
Att Shekarabi vill ta språnget är bra, frågan är bara hur långt han vågar hoppa.
Målet måste vara att återuppbygga sjukförsäkringen från grunden i enlighet med arbetarrörelsens grundidéer.
För pandemin har visat att det som går att nedrusta också går att upprusta.