Alla älskar en sosse

Åtminstone några år senare

Den politiska historieskrivningen är av stort intresse för partierna. Det märks inte minst på deras tal och kampanjer. Under regeringskrisen och Almedalstalen tog Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar hjälp av citat från både Tage Erlander och Per Albin Hansson. Att Per Albin Hansson var stor rival till Vänsterpartiets grundare och bidragande faktor till att partiet ursprungligen bröt sig ur socialdemokratin 1917 lät hon vara osagt.

Redan 2000 försökte också en partiledare från Vänsterpartiet använda sig av Per Albin Hanssons folkhem som verktyg för att förnya partiet. Då hette partiledaren Gudrun Schyman.

Samma sak gäller högern

Det högerkonservativa blocket jobbar också hårt med att skapa en bild av en socialdemokrater som lämnat sina rötter som samhällsbyggare. Ingen jobbar så hårt med den bilden som Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson skrev till och med i en bok från 2018 att Per Albin Hansson hade varit Sverigedemokrat idag. Samma år släppte för övrigt samma parti en lång och kritiserad kampanjfilm där de stämplade Per Albin Hansson som högerextrem.

Och medan Åkesson gärna citerar Per Albin Hanssons tal om folkhemmet från 1928 minns de flesta vad den tidens nationalistiska rörelse sysslade med under samma tid.

Alla verkar älska en sosse, bara det går nog många år sedan den styrde. Det säger något om hur lyckat det socialdemokratiska samhällsbygget under 1900-talet uppfattas.
Det är tydligt att kulturkriget är sammanflätat med bilden av vår politiska historia.

Striden om historieskrivningen kan gå för långt

Flera tidigare okontroversiella ståndpunkter politiseras medan kriget utvecklas. Enligt en rapport från riksförbundet Sveriges museer har en fjärdedel av alla museichefer utsatts för påverkan från politiskt håll. Museernas försök till neutralitet blir allt mer provocerande.

På många sätt är det ett farligt spel. I Polen pågår en strid om historieskrivningen av den antikommunistiska fackföreningsrörelsen Solidaritet. Rörelsen spelade en nyckelroll i Polens demokratisering. 2019 skulle det Europeiska Solidaritetscentret göra en utställning om Solidaritets roll under den perioden. Regeringen reagerade då kraftigt. De menade att centrets historieskrivning skulle gynna oppositionen, strypte bidrag till centret och byggde upp ett konkurrerande institut för att förvalta en regeringstrogen tolkning av Solidaritets historia.

Konflikten ligger i vilka delar av Solidaritet som ska dominera minnet av rörelsen. Är det de mer pragmatiska eller de mer fundamentalistiska delarna som ska minnas? Är regeringspartiet Lag och rättvisas korståg mot den liberala demokratin, med hot mot rättsamhället och allt, en avslutning av Solidaritets frihetskamp mot kommunismen?

De frågorna är politiskt sprängstoff.

Den svenska kampen om historieskrivningen ligger fortfarande långt ifrån den polska. Men om en liknande kamp skulle uppstå i Sverige lär konfliktlinjen dras kring det svenska folkhemmet. Den politiseringen av historien är något som borde bekymra alla som värnar ett samhälle med gemensamma referensramar.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.