Tanja sår frö av människovärde

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-29

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Förföljelsen av romer blir allt värre i världen

Lika behandling Romer förföljs runt om i världen. I Italien registreras alla romska barn och i Frankrike tvångsdeporteras tusentals romer. ”Vi kräver ingen särskild behandling, bara att vi blir behandlade som alla andra, säger Tanja Hagert, ordförande i föreningen för romska kvinnors rätt.

29 AUGUSTI 2010. Diskriminering av romer

Jag har fått en ny vän. Hon heter Tanja Hagert, är 25 år och ordförande i föreningen för romska kvinnors rätt. Nu sitter vi i solen på Storgatan i Luleå. Hon i sin vackra guldglittrande blus och långa vida kjol, jag i min korta plommonlila klänning. Jag drar i fållen med jämna mellanrum, känner mig avklädd. Men Tanja säger att det inte är någon fara.

– Man klär sig som man vill. Jag brukar säga åt mina vänner att de inte behöver byta från jeans till långkjol bara för att de ska komma hem till mig.

I Luleå är Tanja nära nog en offentlig person. Det är henne folk kommer fram och pratar med när vi sitter på parkbänken. Hon sjunger i ett romskt band, hon arbetar som utbildare för Röda korset och har god kontakt med stadens makthavare.

– Blir du aldrig diskriminerad i Luleå längre? frågar jag.

– Nej, här har jag en roll som respekteras. Men det räcker med att jag flyger till Stockholm ett dygn så får jag känna på fördomarna, svarar Tanja.

En gång skulle hon föreläsa om mänskliga rättigheter på en stor konferens i huvudstaden. Det började med att den förbokade taxin inte kom. Sedan granskades Tanja på gränsen till förnedring i säkerhetskontrollen på flygplatsen. På hotellet bad receptionisten henne vänta:

”Är det verkligen Röda korset som ska betala ditt rum? Jag måste dubbelkolla det.”

Efter föreläsningen, inför hundratals personer, skulle Tanja träffa sin arbetsledare i restaurangen på ett fint hotell. Tanja gick genom lobbyn mot hissarna. Där blev hon stoppad av en av hotellets anställda, som spärrade vägen mellan Tanja och hissen:

”Du, ut härifrån, ni har ingenting att ­göra här!”

Tanja försökte förklara: ”Jag ber om ursäkt, jag ska träffa min arbetsledare i restaurangen.”

Det hjälpte inte. Den anställda fortsatte insistera på att hon skulle ge sig av. Tanja såg sig om i hotellobbyn. Den var full av folk som hade hört henne tala om mänskliga rättigheter tidigare på dagen. Ingen av dem ingrep. Civilkuraget fanns ingenstans.

– Jag kände mig skyldig, att jag ställde till en scen, säger Tanja.

Den gången slutade det bra. Hotellchefen ingrep snabbt och bad om ursäkt. Senare fick Tanja utbilda personalen i mänskliga rättigheter.

Men diskriminering sätter spår i människor. Tanja säger att man börjar känna sig jobbig. Hon resonerar om sin situation.

– Nu är jag anställd av Röda korset, åker runt i skolor och berättar om romsk kultur. Till och med fjortiskillarna blir nyfikna och provar kjolen jag har med mig. Men vad skulle hända om jag hade ett vanligt jobb, till exempel på SSAB? Vilken chef skulle orka med att jag ringde fem gånger om dagen, för att jag behövde hjälp med att öppna diskriminerande dörrar? Det kommer många problem med att anställa en rom.

Förföljelsen av romer i Europa hårdnar. Berlusconis italienska regering har velat registrera alla romska barn med fingeravtryck, för att förhindra tiggeri. I Frankrike säger familjeministern att romerna drogar sina barn. Landet tvångsdeporterar just nu tusentals romer. Även i Sverige avvisas romer på tvivelaktiga grunder, med migrationsminister Tobias Billströms goda minne.

Först på 1960-talet gavs romerna i Sverige samma rättigheter som andra svenska medborgare: bostäder, utbildning och arbete. Innan dess slängdes romerna ut ur kommun efter kommun.

– Folk tror att vi är ett resande folk för att vi tycker det är roligt. Men vi har inte haft något val, säger Tanja.

Hon varnar för att hetsen mot romer i Europa kan bli verklighet även här. ”Om Sverigedemokraterna får stort stöd kan mycket förändras.” Ändå är Tanja hoppfull inför framtiden. Romerna måste få en ärlig chans i Sverige.

– Det duger inte att myndigheterna ­säger åt oss att göra si eller så. Vi kräver ingen särskild behandling, bara att bli behandlade som alla andra.

Tanja har två barn, tre och fyra år gamla. Hennes kamp är för deras skull.

– Jag hoppas att jag sår ett frö av mänskliga rättigheter, som mina barn får skörda.

Vi kramas när vi skiljs. Tanja säger att man gör så med vänner, hur nya de än är.

Följ ämnen i artikeln