Det verkar fruktansvärt ensamt att vara SD-bög
De hatar Pride och kallar drag queens för rovdjur
Johan Nissinen, Europaparlamentariker för Sverigedemokraterna, dricker stillsamt ett glas mjölk på verandan i Värnamo. Han har åkt från Bryssel till föräldrarna i Småland med ett SVT-team i släptåg. Nissinen är en av frontfigurerna i dokumentärserien ”SD-bögar” gjord av Erik Galli som har premiär idag.
Serien är något helt nytt, den är politisk och intressant. Trots det har jag svårt att definiera vad jag just sett när jag tagit mig igenom de tre avsnitten. Det är något sorgset över det hela.
SVT följer också med Luai Ahmed, skribent på konservativa Bulletin som kom till Sverige som flykting från Jemen. Han går i Pridetåget iklädd regnbågsflagga, niqab, handbojor och en skylt det står ”help” på. Det ska nog vara provokativt, men känns mest sorgligt att se ilskan mot det homofoba hemlandet kanaliseras i muslimhat.
Jag kan förstå honom, det verkar fruktansvärt smärtsamt att inte kunna ta med sin pojkvän när han och Erik Galli hälsar på familjen i Egypten. Det gör ont att höra hur hans mamma av omsorg ber honom att lämna nagellack och feminina kläder hemma. De accepterar honom, men det är för farligt.
I andra europeiska länder har högerpopulister försökt vinna hbtq-röster genom att framställa invandrare från muslimska länder som den homofoba fienden. Kanske är Sverige på väg åt det hållet, än så länge är det lite suddigt i kanterna.
Galli besöker USA för att följa med en Trump-älskande drag queen som hellre kallar sig utklädningsartist. Lady Maga USA, som hon heter, vill inte associeras med ”drag story hour”, och ”hbtq-maffian”. Hon säger att valet var riggat och tränar ofta på skjutbanan för att kunna försvara sig mot kommunister.
– Drag queen story hour är ett verktyg för rovdjur som används för att indoktrinera barn till att bli trans. Det handlar inte om acceptans, det handlar om kulturell dominans, säger Lady Maga USA bestämt.
De tre huvudpersonerna i ”SD-bögar” vill inte associeras med andra hbtq-personer, de har svårt för prideparader och annan gaykultur. De slåss ständigt på två fronter – mot andra konservativa för rätten att vara gay, och mot hbtq-personer för rätten att vara nationalist.
Det är inte helt lätt att greppa logiken. Luai Ahmed vill inte att andra flyktingar ska få uppehållstillstånd, Lady Maga USA vill inte att andra ska göra drag shows, Johan Nissinens bästa vän är trans men han representerar ett parti som kallar dem ”avvikelser”.
Johan Nissinens föräldrar – också flitiga mjölkdrickare – blir förvånade men förtjusta när de inser att Erik Galli också är gay. De är fulla av frågor, vill veta hur det var att komma ut och om man verkligen får säga ”bög”. Enligt Nissinen pratar de inte särskilt mycket om sådant hemma.
Det är inte självhat, det är något annat. Framför allt verkar det väldigt ensamt.