Det har varit en riktigt jävlig vecka

Aftonbladets centralredaktion i Klara 1980.

Det har faktiskt varit för jävligt.

Nej jag brukar inte svära, men den senaste tiden kan inte beskrivas på annat sätt. Miljontals kvinnor världen över har vittnat om sexuella trakasserier och en del rena övergrepp. Vi har ett universellt mansproblem och det brukar göra mig förbannad men de senaste dagarna har mest gjort mig deprimerad.
Att kolleger på nuvarande och tidigare arbetsplatser nämns i sammanhanget gör det bara värre. Det är givetvis bra att Aftonbladet, TV4 och SVT tar sitt arbetsgivaransvar och går till botten med olika anklagelser. Vi kan aldrig acceptera offentlig lynchning.

I knät på chefen

Men nog har mitt yrkesliv kantats av många märkliga män. Jag gjorde min första anställningsintervju sittandes i knät på en äldre chef. När jag kom in på kontoret klappade han sig på knät, bad mig hoppa upp och berätta lite om mig själv.
För snart 37 år sedan kom jag till Aftonbladet och där fick man också akta sig. DN:s Maria Schottenius beskriver så väl hur kvinnorna på Aftonbladet fick nog av tafsandet. Det var på många sätt en förfärlig tid för det var ett ständigt supande i de små rummen på Aftonbladet i Klara. Varje dag tog vaktmästarna upp beställningar från Systembolaget och det fanns mellanöl i automaterna på redaktionen. Männen klunkade på rummen och när tidningen var klar raglade de ut på krogen.

Undvek fulla redaktörer

Som kvinna fick man ständigt passa sig, flytta sig eller om männen var tillräckligt berusade, flytta på dem. Jag gjorde precis som Maria Schottenius och undvek att någonsin bli ensam med en full redaktör
Några år tidigare hade kvinnorna på tidningen publicerat Dokumentet. Det var den tidens #metoo. De kvinnliga journalisterna skrev ner sina berättelser och sammanställde dem till en bok som fick mycket beröm även av manliga redaktörer. Alla var överens om att männen inte skulle supa, tafsa, kladda eller publicera bilder halvklädda kvinnor i tidningen. Kvinnorna fick en egen sida, en mansfri zon i tidningen och så småningom upphörde också vaktmästarturerna till Systembolaget.
Det blev faktiskt lättare att andas.

Männens sängkammardrömmar

Men Dokumentet var snart glömt och även om redaktionen var torrlagd så fortsatte supandet på annat håll. Och han som brukade tafsa på sommarvikarierna kunde fortsätta med sitt tafsande trots att alla kände till det. Dokumentets moraliska budskap drunknade i det kommersiella 80-talet när kvinnokampen blev till krav på kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser.

Kvinnokroppen betraktades som ett smycke i bolagsrummet och på våra sidor kläddes den åter av för att tillfredsställa männens allra hemligaste sängkammardrömmar. Efter kvinnokampen fick vi ... Anna Nicole Smith.

Det har gått många år nu och den feministiska kampen har alltid gått i vågor. Mycket har blivit bättre, mina döttrar har då aldrig gjort sina anställningsintervjuer i något gubbknä. Men på nätet läser jag så många unga kvinnors vittnesmål om övergrepp och trakasserier. Det gör mig deprimerad att så lite har förändrats, men jag gillar deras ilska.

Varje våg av vrede brukar driva jämställdheten en liten bit framåt. Internet ger dessutom #metoo en styrka som borde innebära verklig förändring.