Barnen som mördas är också människor
Kristerssons klassförakt kan inte krossa gängen
"Dom! Sörjer! Inte! Våra! Barn!", skriker en av de fyra mammorna av smärta på Riksteaterns scen i Hallunda. Fyra kvinnliga skådespelare gestaltar fyra verkliga kvinnor som förlorat sina söner i brutala mord. Pjäsen "Mammorna", som baseras på Alexandra Pascalidous intervjubok med samma namn, har premiär i Umeå i kväll och kommer att turnera runt om i Sverige.
På den förhandsvisning som jag var och såg i fredags kväll bestod publiken av press, lite kändisar men också av specialinbjudna, däribland anhöriga och några av de riktiga mammorna bakom karaktärerna på scen. Kanske bidrog det till den laddade stämningen i salongen.
Alla snyftade och grät.
Det var inte bara speciellt att kunna samlas många igen i ett rum efter pandemin, utan det var också en terapeutisk känsla att sitta tillsammans och bearbeta vad som faktiskt är vår tids största trauma: alla skjutningar och mord på barn och unga.
Barnen som pjäsen handlar om hette Marley, Robin, Yonathan och Lavin. De tre första var tonåringar som på olika sätt avrättats med skott i huvudet, den senare mördades med svärd av skolterroristen i Trollhättan 2015.
Kvar i livet blev deras mammor och familjer, förkrossade av sorg och förtvivlade över att deras pojkar blivit till en siffra i den dystra statistiken.
Räddade sin bror – dog själv
"Mina barn har aldrig varit gängkriminella", säger pjäsens "Carro", vars 15-årige son Robin sköts till döds utanför sin port i Akalla. Robin slängde sig framför sin äldre bror, som klarade livet men blev förlamad från midjan och nedåt. Fem år senare har fortfarande ingen person gripits för dådet.
I pjäsen konstateras att de barn som växer upp nu är farliga för att de är vana vid att förlora vänner, de är vana vid vapen och våld, de är vana vid att ingen bryr sig.
Den brutala gängkriminaliteten har ätit sig in i det svenska samhället. Även om häkten och fängelser är fulla fortsätter gängen att kriga om knarkhandeln. När äldre åker in står hela tiden nya killar på tur att ta deras plats.
De senaste åren har drygt 50 personer skjutits ihjäl årligen i Sverige. De flesta är unga män mellan 20-29 år och åtta av tio dödsskjutningar sker i kriminella gäng. Självklart är det för jävligt, självklart måste man jaga förövarna – men lika självklart kan man inte vara blind för orsakerna.
Regeringen har genomfört ett 34-punktsprogram med flera nya lagar och lagskärpningar för att sätta press på gängen. Från den politiska oppositionen hörs ändå krav på hårdare tag.
Hårda straff biter inte på fattigdom
Ulf Kristerssons kallar de kriminella unga killarna för inhemska terrorister som ska krossas. Genom ordvalen bidrar han till en obehaglig avhumanisering av dessa människor. Syftet verkar vara att vi ska sluta diskutera sociala orsaker bakom kriminaliteten.
Ser man unga människor som förlorade terrorister så kommer de att bete sig som just det
Polisen säger själva gång på gång att de ensamma inte kan lösa problemen med gängkriminaliteten, skjutningarna och nyrekryteringen. Hela samhället måste sluta upp, från skolan och socialtjänsten till civilsamhället och näringslivet.
Ser man unga människor som förlorade terrorister så kommer de att bete sig som just det.
Ensamstående mammor
Gemensamt för de mammor som Alexandra Pascalidou har intervjuat är att de står på samhällets botten. De är ofta ensamstående, dubbelarbetande, bor i miljonprogrammen, har stora skuldkänslor mot sina barn och de har brist på pengar och utbildning. Det handlar om det svenska klassamhället.
Och visst bör vi krossa klassamhället, men ingen kan på allvar tro att det är möjligt genom hårdare straff.
"Vem som helst kan råka illa ut", varnar mödrarna på scenen.
Efter pjäsen stöter jag på en bekant. Han berättar att han är uppväxt i närheten, i samma hus som Adriana. Flickan som sköts ihjäl av en förlupen kula vid en skjutning utanför McDonalds för ett drygt år sedan.
Adriana blev bara 12 år.