Alla mina vänner har blivit influencers
I coronakris förminskas vi till våra sociala medier
Jag har aldrig riktigt köpt idén om att sociala medier bidrar till att vi, unga som gamla, helt tappar koncepten kring vad som är verkligt eller inte.
I stället ser jag det fiktiva med filter, selfie-vinklar och väl valda livsögonblick som delar av en lek där alla deltar. Där det verkligen spelar roll, bland våra vänner och nära, vet vi ändå hur sanningen bakom skärmarna ser ut.
Vi vet att Lisa, trots solnedgången, har det ganska tufft just nu. Amir ler glatt på sin fisketur, men bakom skärmen hatar han sitt jobb. Patrik har startat Youtube-kanal, så plötsligt är hela hans flöde baserat på en marknadsföringsplan han satte ihop i sitt kök för en vecka sedan. Och Linn ser ut som en Kardashian, men har också världens absolut sjukaste humor tre glas in.
Så jag tror inte att de digitala olyckskorparna hade rätt.
I alla fall inte före coronan.
Vi vet allt det här eftersom detta är människor vi till vardags träffar. Vi träffar varandra nära nog för att vara förtroliga om allt vi inte postar till någon annan om. Vi ser varandras små knäppa infall och pinsamheter och hör om resten.
Så jag tror inte att de digitala olyckskorparna hade rätt.
I alla fall inte före coronan. För med social distansering blev de sociala medierna plötsligt det enda som blev kvar. Själv har jag knappt träffat en själ utanför flödet på tre månader.
Och med tiden får jag det allt svårare att komma ihåg vad som finns bakom ytan. Ibland blir jag till och med irriterad.
Jaha, hon är visst skrytigt snygg på gymmet. Här var det romantiskt trots kris. Men kul att ni är ute på restaurang. Verkligen. KUL.
Jag tröstas inte av mitt eget flöde. Jag får snarare panik av vad jag själv kan ha reducerats till i andras ögon. Och jag tror inte jag skulle må bättre av att rakt ut byta användarnamn till pretentios_skrytmans.
Vänskapens fundament är själva motsatsen till solnedgångarna och fisketurerna, även om man också kan dela den glädjen. I stället handlar det om sårighet, allt som skaver, allt tvivel och all dråplighet. Kort och gott bygger vänskapen på allt sådant vi aldrig skulle dela med resten av världen. På så sätt är Instagrams nya funktion ”nära vänner” falskare än alla filter. Inte ens där skulle jag lägga upp en gråtande selfie, för det är bara i mina närmaste relationer jag gråter.
Alla vänskapsband är lite som hemliga sällskap. Man har sina ritualer, sina handskakningar och sina internskämt.
Men i Stories kan jag inte se något av vårt hemliga språk.
Ibland delas ändå en låt vi båda tycker om i en väns flöde. Det är också bara då jag numera skickar en kommentar. Kanske för att det bara är i dessa ögonblick jag känner igen relationerna jag hade för tre månader sedan.