Jag är chockad över mitt klena krispsyke

Efter 48 timmar ville jag kasta krislådan

Under tre dagar skulle deltagarna i MSB:s krislådeutmaning leva på innehållet i lådan.

Mina oljiga fingrar från gårdagens quesedillas-matlagning på stormköket ute på altanen har klibbat ner tändsticksasken från Jula. Det går inte att tända. Tändsticka efter tändsticka går sönder och jag svär över kvaliteten. Även när jag inser att rookie-misstaget är mitt, enbart mitt.

Jag är en av de frivilliga som anmält mig och blivit uttagen att delta i MSB:s "Krislådeutmaning". Under tre dagar får jag bara äta och dricka det som finns i lådan, förutom kranvatten. Jag får inte använda någon ugn eller andra teknikaliteter som gör matlagning i vardagen till en smidig historia.

I krislådan finns konserver med ravioli, ärtsoppa, chili con carne, Bullens korv och en burk med Tikka masala. Snabbmakaroner, buljong och tortillabröd. Därtill massa mjöl, havregryn, bakpulver och salt så att man kan baka.

Ja, ni hör ju. Man går inte hungrig på MSB:s krislåda.

Man går inte hungrig på MSB:s krislåda, konstaterar hunden Nouk.

Jag har dessutom något av en passion för matlagning utomhus, är van vid att leva i tält eller en båtruff och hantera ett stormkök. Jag kan få hög puls av att stå och fingra på en ny sorts drytech-mat på en sportaffär en sen fredagskväll och drömma om framtida friluftsturer. Jag är fullt medveten om det onormala i detta. Men matlagning och att äta utomhus, även om det är äcklig pulvermat, gör mig lycklig.

Det jag vill säga är, jag gick väldigt kaxig in i det här projektet. Det finns ingen anledning till att låtsas vara ödmjuk här.

Jag har dessutom levt på en begränsad mängd mat i betydligt fler dagar under en expedition på Svalbard. Till saken hör att jag även brukade äta upp de andra deltagarnas pulvermat eftersom jag tycks vara omättlig när kroppen får jobba hårt. Och det får man göra när man drar en tung pulka upp och ner för glaciärer samtidigt som man småstressat håller utkik efter isbjörnar som vill äta upp en.

Det jag vill säga är, jag gick väldigt kaxig in i det här projektet. Det finns ingen anledning till att låtsas vara ödmjuk här.

Jag går ut hårt den första dagen med att laga en fantastisk pizza till födelsedagsmiddag. Det är ganska häftigt vad man kan få till över en liten låga ändå. En kastrull vänds upp och ner över stekpannan och sim salabim uppstår snabbt en liten pizzaugn.

Jag rubbas av att inte kunna leva utifrån mina vanliga rutiner. Att allt tar tid och måste planeras.

Min dotter som annars vägrar pizza vill bara äta sådana här pizzor framöver. Morgondagens quesadillas till lunch blir gudomliga. Jag njuter av en stor kopp te om morgnarna medan jag blickar ut över höstlöven och vår lilla å.

Sen går det utför. Inte med maten, men med humöret. Det är där den flottiga tändsticksasken kommer in i bilden.

Det går utmärkt att baka pizza över ett stormkök. Men desto jobbigare att laga krismat efter en trött arbetsdag.

Jag märker att jag rubbas av att inte kunna leva utifrån mina vanliga rutiner. Att allt tar tid och måste planeras. Men framför allt, det är jobbigt att å ena sidan leva som vore det kris, å andra sidan fortsätta ett fullt normalt liv med sina vanliga rutiner.

Det här blir en clash inom mig.

En sen kväll efter nattning vill jag bara sjunka ner i soffan med en kopp kamomillte, men inser att lådan bara har Earl Grey och pulverkaffe. Båda skulle hålla mig vaken till småtimmarna. Alternativet är att gå ut på tomten med pannlampa och repa av några blad från en hallon- eller vinbärsbuske, dra fram stormköket och koka te på bladen.

Skulle inte tro det.

Jag sveper ett glas kallt vatten stående och går och lägger mig i stället, småsur.

Jag må kunna skida bland hungriga nallar och hantera ett stormkök, när jag själv väljer att utsätta mig för det. Men en kris är något annat.

Efter två dygn börjar jag bäva för att klä på mig och gå ut och rigga upp kök och mat. Jag fryser och tycker allt är jobbigt. Men framför allt är jag chockad över att jag tycker det är jobbigt.

Tills det slår mig.

Det är ju det här som är experimentet. Jag må kunna skida bland hungriga nallar och hantera ett stormkök, när jag själv väljer att utsätta mig för det. Men en kris är något annat.

Du väljer den sällan själv, den är inte smidig utan kommer vara bökig och skapa oreda. Vem är du då?

Till slut sitter jag med dunjacka på inomhus och äter krislådans enda godis, en kexchoklad, till lunch medan jag blänger på stormköket ute på altanen.


De senaste åren har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, försökt öka svenskarnas kunskap om krisberedskap. Intresset för ”prepping” har samtidigt ökat med en allt mer orolig omvärld. Är du förberedd om en kris slår till? Har du själv genomlevt en yttre kris där du tvingats ändra ditt sätt att leva?

Aftonbladets ledarskribent Lovisa Arvidsson chattade med läsarna om krisberedskap, hur man lagar riktigt god pizza i ett stormkök och hur man håller humöret uppe i en riktig kris.

Denna chatt är stängd.

  • Lovisa Arvidsson
    6 okt 2022

    Nu börjar det bli dags att stänga chatten! Men stort tack för engagemanget och kul att så många är sugna på att själva öka sin krisberedskap. Lycka till med det och ha en förträfflig torsdag!

  • 6 okt 2022

    Detta skulle fler prova på. Vi är vana att ha det lite för bra och att allt finns till hands. Hoppas på en fortsatt rapportering från din överlevnad!

    Glöm inte att endast den oförberedda blir överraskad och endast den obeväpnade står försvarslös.

    John

    Så är det!

    Lovisa Arvidsson
  • 6 okt 2022

    Har börjat tänka mer på vad jag har och kan ta vara på. Har en krislåda men den inntehåller ännu inte så mycket mat.

    Jessica Linderot

    Bra där, lycka till med din krislåda! Och tänk extra mycket på att fylla den med sånt som just du gillar, inte bara på vad andra säger att man måste ha.

    Lovisa Arvidsson
  • 6 okt 2022

    Bor man i hyreslägenhet får man inte använda ett spritkök varken i lägenheten eller på balkongen (har kollat med hyresvärden) och om man är gammal ska man då ex vintertid kånka ut med köket och råvarorna för att laga mat? Låter orealistiskt. Gemensam eldstad utomhus där man tillsammans bidrar med råvaror och lagar ex en grönsakssoppa vore enklare och bättre.

    Ylva

    Och dessutom kanske trevligare att kunna laga mat ihop med grannar som sitter i samma sits! "Starkare tillsammans" gäller extra mycket i kris.

    Lovisa Arvidsson
  • 6 okt 2022

    Är mer oroad över min psykiska hälsa än att frysa och vara hungrig. Men alla är vi olika. Vad händer när det inte går få tag på psykofarmaka man behöver till exempel.

    Jens

    Viktig poäng! Men slipper du vara hungrig har du mer energi över att ta hand om andra problem som kommer med krisen, så på ett sätt går det hand i hand. Dock borde Sverige omedelbart bygga upp en beredskap för läkemedel.

    Lovisa Arvidsson

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln