Sverige håller på att bli ett allt mer trasigt land

Sorgeperioden får vara slut för de rödgröna

Uppdaterad 2023-05-14 | Publicerad 2023-05-13

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

1 maj Jönköping 2023

Ett av Sveriges mer tacksamma brev skrevs 10 oktober 1889 av Hjalmar Branting. Några år senare skulle han komma att bli Socialdemokraternas förste valda partiledare och statsminister i Sverige.

Men nu tackade han för maten.

Branting hade dömts till fängelse på Långholmen i Stockholm för hädelse. I brevet sände han ett varmt tack till doktor Anton Nyström och dennes fru för att de skickat mat – ”delikatesser”, som han skriver – till hans cell.

Brevet finns kvar i Stockholms stadsarkiv och Hjalmar Branting var inte ensam. Många av arbetarrörelsens tidiga ledare kastades i fängelse. Partiets grundare, August Palm, åkte in för att ha smädat riksdagen. Zäta Höglund, då partivänsterns ledare, för att ha ordnat en fredskonferens.

Fackföreningsledare svartlistades av arbetsgivarna och rörelsens publicister burades in titt som tätt.

Högern ville inte ha varken arbetarrörelse, fackföreningar eller demokrati i Sverige.

Ytterst motvilligt accepterades de rättigheter vi idag ser som självklara. Lika rösträtt, friheten att bilda fackföreningar, yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och tryckfrihet.

Det kan vara värt att komma håg detta även idag. Överhetens hat när vanligt folk krävde sin rätt var närmast utan gräns.

Den ”Mosa Madga”-kampanj som nu dras igång på borgerliga ledarsidor och i internets utmarker minner om angreppen på Hjalmar Branting, om Palmehatet och om Mosa Mona-kampanjen mot Mona Sahlin.

Det är så här högern bedriver politik när de håller på att förlora. Vi har sett alltihop förut.

Sverige står idag inför ett auktoritärt systemskifte. Och vi kan inte vara säkra på att högern och Sverigedemokraterna tänker hålla sig inom de traditionellt demokratiska spelreglerna.

Låt mig trötta er med ett par exempel.

Förslaget om riktad lagstiftning mot Socialdemokraternas partifinansiering genom partiets lotteri är ett stort skifte. Regler för demokratins former beslutas normalt i brett samförstånd över blockgränsen.

Lagstiftningsmakten är riksdagens tyngsta maktinstrument och har sedan Hjalmar Brantings dagar inte riktats mot politiska motståndares möjlighet att arbeta.

Man kan som regering förbjuda oppositionens finansiering. Den makten har man. Men man kan knappast samtidigt kalla sig demokrat.

Nu händer precis det.

Även föreningsfriheten står i skottgluggen. När Civil Rights Defenders kritiserade Tidöavtalet krävde SD att föreningens bidrag skulle dras in. Partiet försökte kartlägga Naturskyddsföreningens givare, högst sannolikt för att sprida uppgifterna till SD:s nätkrigare. Även Svenska kommittén mot antisemitism utsattes för hårda angrepp och fick till och med bidrag indragna av regeringen, något som senare ändrades efter att ETC uppmärksammat saken.

Jimmie Åkesson har tidigare hotat med lagstiftning om inte fackföreningar accepterar att SD:s företrädare väljs till fackliga förtroendeuppdrag. En slags infiltration som leder tankarna till så kallad ”union busting” där arbetsgivare i USA utifrån och inifrån försöker slå sönder fackföreningar.

Även mot strejkrätten pågår nu politiska kampanjer och tidigare har borgerliga politiker motionerat om inskränkningar. Jag skulle inte bli förvånad om dessa förslag redan dykt upp på Tidöpartiernas förhandlingsbord.

Regeringen har kortat mandatperioden för styrelserna i universitet och högskolor. Sannolikt för att SD vill få bättre grepp över utbildning och forskning.

Akademin har protesterat, från de stora universiteten till Försvarshögskolan och Karolinska institutet, men regeringen hänvisar till något slags diffust ”säkerhetsskäl” som absolut inget tror på.

Ingreppen i kulturpolitiken har redan börjat få effekter. Inte bara att SD:s politiska kommissarier på lokal nivå försökt bestämma vem som ska vara Lucia, rensat bibliotek på böcker och försökt direkt styra innehåll på museer. På nationell nivå hotas nu hela principen om att politiker ska hålla fingrarna borta från kulturen, något vi såg inte minst i ”kulturdebatten” i förra veckans Agenda.

SD vill styra innehållet i kulturen och de hymlar inte ens.

Och då har vi inte ens nämnt de politiska utrensningarna av tjänstemän. ”Storstädningen fortsätter” twittrade SD:s officiella kanal i veckan när den senaste i raden av generaldirektörer ifrågasattes. Eller mediepolitiken där SVT:s och SR:s oberoende står på spel.

Lägger man ihop vad som hänt på bara ett halvår är förändringarna mycket stora. Vad kan hända på fyra år?

Sverige som vi känt det håller på att bli ett allt mer trasigt land.

Oppositionen verkar ännu inte fullt ut ta in vad som händer. Att de måste samarbeta. De diplomatiska relationerna mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet verkar djupfrysta.

Det duger inte längre. Det auktoritära systemskiftet hänger på bara två rösters övervikt i riksdagen, varav en kommer ifrån den politiska vilden Elsa Widding.

På kort sikt behöver alla fyra oppositionspartierna börja samarbeta i riksdagen. Regeringen är extremt svag i alla frågor de fyra partierna är splittrade.

På längre sikt måste de tre rödgröna partierna erbjuda ett politiskt alternativ till de högerkonservativa. För att rädda och utveckla välfärden. För att vi behöver en fördelningspolitik värd namnet. Och för att klimatomställningen ska bli rättvis.

En effektiv opposition kräver ett regeringsalternativ och ett förtroende mellan partierna. Det kräver att man utvecklar gemensamma idéer och förslag på konkreta reformer.

Allt sånt tar tid att bygga upp. Det krävs en rödgrön islossning.

Fråga bara Hjalmar Branting och den tidiga arbetarrörelsen. De arbetade långsiktigt och samarbetade med de vänner som fanns till buds. För att uppgiften framför dem var så viktig.

Sorgeperioden efter valet får nu helt enkelt vara slut för de rödgröna.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.