Svea hovrätt har trampat fel om SD
Facket måste kunna utesluta motståndare
Svea hovrätt slog i en uppmärksammad dom i december fast att det var fel av LO-förbundet Transport att utesluta Mats Fredlund på grund av att han var aktiv SD-politiker.
Transport beslutade veckan före jul att överklaga domen till Högsta domstolen. Det rimliga är att HD beviljar prövningstillstånd. Målet är principiellt intressant och domen bör ändras.
Hovrätten, liksom tidigare tingsrätten, anser inte att uteslutningen har stöd i Transports stadgar. Det är alltså inte en dom som ger någon allmän rätt åt SD att infiltrera fackförbund, ABF eller andra organisationer.
Däremot betyder domen att en rad organisationer, inte bara inom arbetarrörelsen, kan behöva utveckla och uppdatera sina stadgar.
Tidigare har SD försökt infiltrera även en organisation som Skattebetalarnas förening, så det är nog klokt för alla att vara vaksamma.
Jag tycker Svea hovrätts dom är principiellt tveksam.
Inte för hur den läser stadgarna, man kan självklart diskutera innehållet i stadgar. Men för att domstolen väljer att överpröva Transports egen tolkning av sina egna stadgar.
Låt mig förklara vad jag menar.
Det svenska föreningslivet är i stort sett fritt. Det finns förhållandevis lite lagstiftning i Sverige som reglerar idrotten, scouterna, schackklubbar och fackföreningar.
Att starta en förening är lätt och många av de regler som faktiskt finns tar sikte på att den ekonomiska administrationen inte ska bli fel.
Detta gäller även föreningar med stora ekonomiska resurser liksom religiösa samfund som kan ha mycket stora egendomar.
Fackföreningar är lite speciella och har vissa rättigheter liksom en speciell ställning när det kommer till att förvalta exempelvis a-kassorna och en roll i de regler som reglerar arbetslivet.
Men, till syvende och sist är det civila samhället idealt sett fritt från statlig inblandning. Eftersom vi vill ha ett fritt samhälle.
Föreningsfriheten, som detta kallas, är så viktig att vi till och med skrivit in den i andra kapitlet, första paragrafen, i Regeringsformen. Vår viktigaste grundlag.
Så varför är domstolen från början inne och pillar i detta?
Svaret är, lite förenklat, att någon ju måste lösa de tvister som kan uppstå.
En annan tolkning Svea hovrätt skulle kunna ha gjort är ju att Transports egen tolkning av sina egna stadgar har företräde.
Det vore inte en orimlig slutsats. Eftersom föreningslivet måste få förvalta och styra sig självt.
Det vill säga: föreningslivets egna mekanismer för tvistelösning är att föredra framför statens.
Hade ett sådant domslut varit möjligt?
Det är självklart en teoretisk fråga, domstolen dömer. Men det vore nog bra om Högsta domstolen slog fast vad som gäller.
Föreningsfriheten är en grundlagsskyddad rättighet som nu inskränks för alla dem som själva vill avgöra vilka personer de vill sluta sig samman i en fackförening med. Och det är ingen liten sak.
Detta är inte heller bara en fråga om juridik. Ytterst är det en politisk fråga om hur fritt vårt samhälle ska vara.
Var går gränsen för statens makt och var börjar föreningens eller individens rätt att få bestämma själv?
Jag delar inte Svea hovrätts uppfattning om var den gränsen ska dras även om jag självklart accepterar att domstolen måste hantera det mål den har framför sig. Men om denna dom står sig behöver ett antal saker göras för att stärka föreningsfriheten i Sverige.
Det första är, som jag skrev, att alla föreningar behöver införa någon slags "demokratiparagraf" i sina stadgar som glasklart slår fast att man inte kan vara med i konkurrerande föreningar med motstridiga mål eller aktivt motarbeta organisationens värderingar.
Djurens Rätts aktivister kan inte kräva medlemskap i Jägareförbundet.
IOGT-NTO kan inte tvingas välja alkohollobbyister till företrädare.
Naturskyddsföreningen måste få välja själv om den vill anställa kärnkraftsförespråkare.
Och så vidare.
Det nya med Svea hovrätts dom är att alla föreningar som ser denna typ av framtida dilemman nog gör klokt i att reglera i stadgarna hur de ska hanteras.
För att SD utmanar fackföreningar är bara första steget. Om man läser deras motioner i riksdagen vill de inte ha ett fritt civilsamhälle.
Civil Rights Defenders, Naturskyddsföreningen och Svenska kommittén mot antisemitism är redan under angrepp.
Näst på tur, tror jag, står folkbildningen och föreningar som arbetar med integration och jämställdhet.
Transport är inte målet utan ett steg på vägen att ta över eller tysta folkrörelse-Sverige.
Så lyssna inte på dem som nu kommer att försöka spela ner det som hänt. Höj upprorsfanan istället och kräv att vår urminnes rätt att sluta oss samman utan statens inblandning finns kvar.
Det andra som behöver göras är att vi måste få fler att organisera sig.
När Donald Trump valdes i USA svarade den amerikanska progressiva rörelsen med att börja rekrytera fler medlemmar till fackföreningar, feministiska och antirasistiska organisationer och att uppmana människor att prenumerera på riktiga tidningar.
Pressfrihet och föreningsfrihet hänger ihop, resonerade man.
Parollen "Gråt inte, organisera er" från den svensk-amerikanske fackföreningsmannen Joe Hill kom till heders igen.
Och det fungerade.
Jag tror samma sak gäller här. Extremhögerns viktigaste vapen mot det fria föreningslivet är apatin, om folk tror att det är meningslöst att göra motstånd.
Men titta på vad som hände när regeringen försökte dra in statsstödet till Svenska kommittén mot antisemitism för några veckor sedan.
Det blev ramaskri och regeringen fick backa efter några dagar. Motstånd lönar sig.
Svea hovrätts dom var en besvikelse.
Men den är inte slutet på historien. Domen är överklagad. Och IF Metall har redan ändrat i sina stadgar, fler bör följa efter.
Jag tror egentligen den viktigaste lärdomen är just detta.
SD vinner inte för att de progressiva krafterna i samhället förlorar ett val eller en domstolsförhandling.
SD vinner först den dagen då vi ger upp.
Och det kan de glömma.
***
Denna text publicerades ursprungligen i veckobrevet från Aftonbladets ledarsida, och därefter uppdaterats. Prenumerera på Anders Lindbergs veckobrev här.