Nästa gång kan missnöjet ta andra vägar

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-20

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Österrikes motsvarighet till junilistan heter Liste Hans-Peter Martin. Precis som junilistan lyckades den kontroversielle journalisten Hans-Peter Martin få över 14 procent av rösterna utan vare sig partiorganisation eller pengar.

Hans-Peter Martin genomförde en hel valrörelse med en enda valaffisch. Den hängde han upp utanför en tågstation i Wien några timmar ett par veckor före valet.

Affischen var visserligen i jätteformat, men det var nog inte många av de förbipasserande pendlarna som hann se den. Det gjorde inget, för Österrikes alla medier kom till presskonferensen som hölls framför affischen. Att det nybildade partiet inte hade lyckats locka några åhörare till sitt första valmöte spelade inte heller någon roll, för alla tidningar skrev och tv visade bilder på den unika valaffischen.

I Sverige är den före detta Der Spiegel-journalisten Hans-Peter Martin mest känd som författare till Globaliseringsfällan, en bok om globaliseringens konsekvenser som skapade mycket debatt och översattes till ett tiotal språk i slutet på nittiotalet. Vid valet till EU-parlamentet 1999 utsågs Hans-Peter Martin oväntat till toppkandidat för de österrikiska socialdemokraterna.

Väl i Bryssel visade han sig vara måttligt intresserad av det partipolitiska slit som folkvalda måste ägna sig åt. Efter att ha använt minst sagt tvivelaktiga metoder för att avslöja sina parlamentarikerkollegors fusk med reseersättningar och traktamenten uteslöts han ur den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet.

Hans-Peter Martins nya parti tog röster från det gamla missnöjespartiet FPÖ. Över en tredjedel av Hans-Peter Martins väljare kom från Jörg Haiders högerextrema parti som förlorade hela sjutton procentenheter i EU-valet och föll från 23 till strax över 6 procent av rösterna.

Kanske finns här ytterligare en parallell till Sverige, där junilistans framgångar sammanföll med att sverigedemokraterna tappade mer än hälften av sina väljare jämfört med förra riksdagsvalet trots att de bedrev en mer påkostad valrörelse den här gången. Innan de nästintill utraderades hann FPÖ sätta sin prägel på ännu en österrikisk valrörelse.

I vanlig ordning kampanjade de med hjälp av illa dold främlingsfientlighet. FPÖ använde sina valaffischer till att hetsa mot ett turkiskt EU-medlemskap, och tvingade därmed alla andra partier att ägna en stor del av valrörelsen åt att diskutera hurvida muslimer kan vara riktiga europeer. På så sätt fick FPÖ ut ett budskap till alla österrikare med rötter i Turkiet eller arabvärlden som ingen kunde missförstå.

Andreas Mölzer, tredjenamn på FPÖ:s valsedel, inledde sin personvalskampanj med att delta i ett möte med nynazistiska studentgillen på Hjältarnas torg i Wien. I parlamentet tänker han samarbeta med Vlaams Blok och Lega Nord. Haiders partivänner har suttit i regeringen i snart två mandatperioder. Det har inte gjort dem rumsrena.

Junilistan i Sverige och Hans-Peter Martin-listan

i Österrike. Ett parti kan komma från ingenstans och ta 14 procent av rösterna på några månader. Allt som behövs är några halvkända ansikten, en fingertoppskänsla för opinionen och – fullständigt avgörande: uppmärksamhet från massmedia.

Den här gången hamnade proteströsterna hos ganska harmlösa partier. Hans-Peter Martin är populist men inte främlingsfientlig, och junilistan är inte ny demokrati. Nästa gång kan missnöjet ta andra vägar. Valet till EU-parlamentet var en katastrof för de etablerade partierna, för media, för demokratin. Men det hade kunnat vara värre.

Lisa Pelling (ledare@aftonbladet.se)

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln