Snart går det inte att bo i Rinkeby längre
Skjutningarna är inte det enda som oroar
RINKEBY Efter några dagars snökaos är det dags för något ännu värre. Slasket. Gatorna är ett levande tetrisspel. Utanför tunnelbanestationen i Rinkeby skuttar gamla som unga förbi i försöken att undvika slaskpölarna. Den kalla vinden som blåser mellan höghusen får området att kännas gråare än vad det är. Snart börjar jag själv hoppa fram mellan pölarna i ett försök att nå biblioteket med torra fötter.
I dörren till biblioteket stöter jag på Sara, vi tittar på varandra och skrattar. Ingen av oss vann striden mot slasket idag. Sara har bott 15 år i Rinkeby, när jag frågar henne hur det är att bo i Rinkeby säger hon:
– Människorna som bor här får mig att trivas. Men det är synd att politikerna inte gör något åt återvinningscentralerna. De är alltid överfulla. Det känns inte bra.
I en ny undersökning gjord av Stockholms stad visar det sig att den upplevda tryggheten ökat i Rinkeby. Orsakerna till det kan vara flera, men något som sticker ut är jobbet med att bli av med råttorna som varit ett stort problem i området.
Det är svårt att bygga ett starkt lokalsamhälle om invånarna inte känner sig stolta över området de bor i. Skjutningarna är inte nödvändigtvis det som oroar mest när andra grundläggande trygghetsfaktorer inte är uppfyllda.
Som Sara säger kan saker som icke-fungerande återvinningscentraler skapa mycket oro i ett område. De flesta människor vill ha det rent runt omkring sig, så även i Rinkeby.
Rinkeby är en del av miljonprogrammet. Det är resultatet av att regeringen 1965 beslutade att bygga en miljon nya bostäder på tio år. Kritiken mot miljonprogrammet kom väldigt fort, alla bostäder hade inte ens hunnit bli färdiga. Samtidigt som lägenheterna var funktionella var den yttre miljön långt ifrån åtråvärd enligt kritikerna.
Analysen av förorten tycks allt för ofta utgå ifrån en jämförelse med innerstaden. Problemet är bara det att förorten aldrig byggdes på premissen att vara som innerstaden. På så sätt är det helt andra förutsättningar som styr, men också en unik potential som inte finns i centrum.
Torget i Rinkeby har mer gemensamt med torget i Hökbäck i Jämtland än med Stockholms innerstad. Likt landsbygden har förorterna ofta blivit av med viktiga samhällsfunktioner som kan leda till mindre levande torg.
Att känna trygghet där man bor är viktigt. Däremot handlar trygghet inte bara om att minska antalet brott som sker i ett område. Förortsborna bryr sig också om faktorer som gatubelysning, nedskräpning, skadedjur, tillgång till lekplatser och annat.
Efter biblioteksbesöket letar jag efter caféet "Yalla Rinkeby" som startades med syftet att hjälpa utlandsfödda kvinnor in i arbete. Mitt lokalsinne sviker mig och jag bestämmer mig för att fråga om vägbeskrivning.
Mannen som hjälper mig är 53-åriga Bilal. Innan vi skiljs åt frågar jag honom om han känner sig trygg i området. Han suckar och svarar:
– Jag håller inte på med kriminella saker så jag är inte orolig för det där. Däremot är jag orolig för om de höjer hyrorna, då blir det jobbigt.
NCC gjorde en undersökning som visar att det är ungefär 330 000 bostäder som hade behövt rustas upp i förorterna. Enligt Boverket handlar det om en kostnad på 500 miljarder kronor.
Människor har betalat hyror för sina lägenheter i snart 50 år. Delar av vinsterna kunde ha gått till att rusta upp dessa områden, men det har inte hänt. Att försöka täcka kostnaderna för renoveringarna genom hyreshöjningar är absurt.
Väntar man för länge med att rusta upp bostäderna kommer kostnaden på 500 miljarder snart bli mycket mer än så. Då har inte ens de sociala kostnaderna inkluderats. Förr eller senare kommer människor inte kunna bo kvar i bostäderna.
Om inte större upprustning sker kommer miljonprogrammet snart bli till spökprogrammet.