Nyamko Sabuni får liberaler att gråta
Den politiska debatten har svängt åt vänster
Det stora sveket, så beskriver den kände socialliberalen och entreprenören Robert Weil Liberalernas sidbyte i politiken. På DN Debatt skriver han att det parti han har röstat på i hela sitt liv förlorade honom när det lämnade den oberoende mittenpositionen och samarbetet med Centern, Socialdemokraterna, och Miljöpartiet för Sverigedemokraterna.
"Vem ska jag nu ge mitt stöd?", är hans tårfyllda retoriska fråga.
Robert Weil är något så sällsynt som en riskkapitalist med ett socialt samvete. När stora delar av finansvärlden kraschade 2008 gjorde han storkovan på börsen. En del av förmögenheten har han sedan dess använt till att stötta konstnärer och konstinstitutioner. Han har varit flitig i samhällsdebatten och blivit en viktig röst för landets socialliberaler, det vill säga den falang som Nyamko Sabuni effektivt rensat ur partitoppen efter att hon blev partiledare 2019.
Lööf inte givna alternativet
Jag vet inte hur många borgerliga väljare jag har träffat de senaste åren som har uttryckt samma politiska vilsenhet som Robert Weil. Personer som ett helt liv har röstat borgerligt men som inte förmår stötta ett regeringsalternativ där SD får inflytande. Fredrik Strage formulerade den uppgivenheten på pricken i en DN-krönika före valet 2018.
Sabunis beslut att lämna januariavtalet för att försöka bilda en högerkonservativ regering efter valet nästa höst kan inte beskrivas som vidare framgångsrikt. Partiet har inte lyckats klamra sig över fyraprocentsspärren i en enda opinionsmätning sedan dess.
Men det verkligt intressanta med Robert Weils debattartikel är att han som borgerlig väljare inte automatiskt tycker Annie Lööf är det givna alternativet. Han hyllar visserligen partiet för dess tydliga motstånd mot SD:s högerkrafter, men man förstår att han tycker deras ekonomiska politik är för extrem. De borde visa mer respekt för Socialdemokraternas tankar kring samhällsbygget, konstaterar han.
Men Weil anser att även S har låtit privatiseringarna gå för långt.
Historiskt läge för S-politik
Tydligare än så blir det inte att den politiska debatten har tagit ett kliv åt vänster. Kritiken mot privatiseringarna av välfärden och marknadiseringen av skolan har trängt långt in i väljarskaran och över blockgränserna. Man gillar inte heller nedskärningarna inom vården som blivit tydliga under pandemin.
Det gamla jämlika Sverige känns inte längre igen.
Allt fler ser kopplingar mellan hög arbetslöshet, gängkriminalitet och den segregerade skolan och bostadsbristen.
För Socialdemokraterna har det öppnats ett möjligheternas fönster för att bedriva socialdemokratisk politik, med mer satsningar på välfärden och ekonomisk utjämning. Om ett sådant samhällsbygge även skulle attrahera riskkapitalister med ett samvete är det bara en bonus.