Klart vi ska kunna pipa iväg till stugan
Mitt i krisen har vi blivit bekymrande provinsiella
Frågan har stötts och blötts. Ska man verkligen kunna pipa iväg till sommarstugan och sitta där och kräva kommunal service som hemtjänst trots att man inte betalar skatt i kommunen?
Problem med det finns såklart. Ett av dem är personalberedskapen inom omsorgen.
Det är svårare att planera kommunal service efter andra än de som bor där, men samtidigt är det trots allt också så att det finns stora fördelar med sommarboende i kommuner.
De bidrar till att hålla igång näringslivet, skapar förutsättningar för att det ska finnas samhällsservice som matbutiker och dessutom är det ju knappast så att någon av oss vill leva i ett Sverige som inte är just ett Sverige.
Enligt Socialtjänstlagen har kommunerna en skyldighet att se till att även sommargästerna får hemtjänst och hemsjukvård, det är kommunen man vistas i som ansvarar för det. I coronakrisen har en rad kommuner meddelat att man nu tänker bryta mot lagen. Och så kanske det behöver vara, just nu. Krav finns dock också på att lagstiftningen ska ändras. Att panikändra lagar är dock knappast rimligt.
I Sverige finns närmare 600 000 fritidshus, en del av dem köps in av människor för att en dag bli permanentboenden. I vissa kommuner, som Gävle, har utvecklingen av det som från början var ett område med fritidshus på Norrlandet över tid kommit att bli permanentboenden med allt vad det innebär ifråga om möjligheter för kommunen att växa.
Det går helt enkelt inte att skrika ett enkelt ”Åk hem!” och sätta punkt där. Frågan är mer komplex än så.
Det hela handlar också om saker som vår förståelse för varandra. Det är inte bara dåligt att människor åker iväg till regioner med sjukvårdsmässiga begränsningar som Jämtland eller Norrbotten och får uppleva hur det är att leva i en sådan verklighet.
Vad gäller de kommunala kostnaderna för våra gästspel i kommuner och regioner löser vi det dessutom på andra områden. Bilolyckor inträffar exempelvis inte alltid i regionen vi är skriven, men vi får sjukvård ändå. Det gäller också oavsett om man åkt från Stockholm till Åre och råkar bryta benet, eller från Pajala till Stockholm och råkar halka på en klippa.
Regionerna fakturerar varandra när vi får vård i en annan region än den vi är skriven. Det gör kommunerna också på en rad områden, bland annat ifråga om utbildning. Dessutom har vi ju ett utjämningssystem.
Stockholms finansregionråd Irene Svenonius har före coronakrisen visat upp Sveriges kanske sämsta sida när hon pratat om utjämningssystemet som något som förstör för Stockholmarna.
Vad händer med solidariteten och skattemoralen och den reda låga utjämningsviljan om endast jämtar är välkomna till Jämtland?
Även om skatten betalas någon annanstans borde i alla fall kostnadsbiten ifråga om hemtjänstkrävande stugägare gå att lösa. Personalförsörjningsfrågan och planeringen är naturligtvis svårare.
Att coronakrisen är ett exceptionellt läge förstår alla. Att resurserna i en kommun och region måste koncentreras till de som betalar skatt där är ganska självklart. Men Sverige behöver hålla ihop. Och mitt i krisen har vi blivit bekymrande provinsiella.
Det riskerar få politiska konsekvenser på sikt.