Det var S som övergav arbetarna, inte tvärtom
Ett parti som äter snittar
Krisen i Centerpartiet handlar såklart om SD”Inte en ärta ska flytta till Tyskland.”
Det var 2016 och dåvarande LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson stod framför ett demonstrationståg i Bjuv i nordvästra Skåne. Omkring 4000 människor hade samlats för att protestera mot nedläggningen av Findusfabriken.
Det var där jobben fanns.
Och nu försvann de.
I kommunalvalet två år tidigare hade Socialdemokraterna fått 44 procent, och SD 13. Så brukade det vara. I valet två år efter Findus nedläggning blev partierna i princip jämstora.
Händelsen med ärtorna blir symbolisk i en ny rapport från Tankesmedjan Tiden ”Vi kör snittar nu - berättelsen om den nya socialdemokratin” författad av Wilma Eklund.
Där någonstans skedde ett skifte. Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, som S egentligen heter, bytte ut sina väljare.
Varmkorven på partiets möten byttes ut mot snittar.
I valet 2022 blev Sverigedemokraterna betydligt större, i Bjuv.
Wilma Eklund har jämfört väljarströmmar. För medan arbetarna i Bjuv strömmade högerut gick medelklassen i storstadsområdena åt motsatt håll.
I förra valet vann Socialdemokraterna inte bara Stockholm stad, Göteborg och Malmö utan även Moderaternas absolut viktigaste skyltfönster: Stockholms län.
Den borgerliga experimentverkstadens hjärta, hem till ”valfrihetsrevolutionen”, privatiseringarna i välfärden, friskolorna och vårdvalen leds nu av Socialdemokraterna. I medelklassens själva hjärtland – Solna, Ekerö, Huddinge – läggs nu politiken om under ledning av S.
Hur gick det här till?
Wilma Eklund lånar DN-journalisten Fredrik Strages omvändelse som exempel. I valet 2018 röstade han på Socialdemokraterna.
”Som gammalt högerspöke tar det emot att rösta på sossarna” skrev han på DN-kultur.
Men han tyckte sig inte ha något val, trots att han var liberal och tidigare till och med medlem i Moderata ungdomsförbundet.
”Den viktigaste frågan är hur vi ska stoppa nyfascismen. Men jag är förstås inte sugen på att betala mer i skatt.” skrev han.
Just detta, skriver Wilma Eklund, har blivit till ett problem för Socialdemokraterna. Partiets politik – att rädda skolan och vården, bygga ut infrastruktur och totalförsvar – kostar pengar. Men i de senaste valen har man vunnit en typ av väljare som inte vill betala mer i skatt.
Enligt tankesmedjan Tiden är drivkrafterna bakom väljarflykten främst att invandring och lag och ordning blivit centrala frågor i debatten. Efter flyktingkrisen 2015, då debatten ställdes på sin spets, tappade man stort i sina gamla fästen.
Stefan Löfvens tal om att hans Europa inte byggde murar blev kulmen.
”Stora delar av den socialdemokratiska väljarkåren har skilts från det socialdemokratiska partiet” skriver Wilma Eklund.
Och att de nya väljarna inte vill betala skatt är bara ett av problemen med utvecklingen. De är heller inte att lita på, medelklassen hoppar ständigt från tuva till tuva.
För dem är politik som att lyssna Spotify: både något individuellt och på samma gång extremt trendkänsligt.
De väljer och vrakar mellan frågor som skola, ISK-konton, vårdköer, Greta Thunberg, försvar, euron, vården, LSS eller priserna i kollektivtrafiken.
Medelklasspartiet Socialdemokraterna vilar på lerfötter.
Och hur brutalt ett uppvaknande kan se ut har vi just bevittnat i USA där det som skulle bli ett jämnt val slutade med att Donald Trump vann både samtliga vågmästardelstater och majoriteten i väljarkåren. Både Vita huset, Senaten och Representanthuset.
Läxan på denna sida Atlanten är kristallklar: Om S inte vinner tillbaka arbetarna är de körda. Förr snarare än senare.
Fast det är förstås lättare sagt än gjort.
Tankesmedjan Tidens rekommendationer i rapporten är ungefär att Socialdemokraterna ska göra vad de redan gör, prata om livsvillkoren för LO-kollektivet, hålla en ”anständighetens gräns” mot SD och ha låg migration.
Det nya förslag till partiprogram som presenterades i veckan bygger på ungefär samma tänkande.
Kärnan i programmet är en kraftfull högervridning i frågor om migration och brottslighet och att den ekonomiska politiken ligger fast. Välfärden kommer sen. Fredrik Strage får inte bli orolig när han ska deklarera.
Personligen tror jag inte mer av samma mittenlinje är lösningen. Arbetarklassen vet att ojämlikheten skenas även under S.
Det uppenbara svaret saknas: de stora politiska reformerna.
Arbetarklassen mycket väl vet vad som gynnar dem. Låt mig ta tre exempel:
En bred reform av den ekonomiska politiken där man ändrar de regler som hindrar staten att låna till viktiga investeringar, låter kapitalbeskattningen öka och börjar bedriva en aktiv fördelningspolitik igen.
En större reform av välfärden med det uttalade målet att skifta tyngdpunkten till utbyggnad, inte ”effektivisering”, av vården, skolan och omsorgen. Välfärdspolitiken måste börja omfatta fler områden, som tandvård och bostäder. Vi behöver återreglera välfärdens kärna, men även sådant som tågtrafik, post, vatten och elektricitet. Välfärdsstaten är Socialdemokratins viktigaste verktyg för att nå ökad jämlikhet. Våga säg det.
En reform av arbetslivet där både trygghet och utveckling är ledord. Där den sociala tryggheten repareras och där arbetslivet utvecklas genom arbetstidsförkortning och bättre arbetsmiljö. Men också där vi diskuterar maktfrågor igen, makten över vardagen, villkor, arbetstider och arbetarnas rättigheter.
Med reformer menar jag riktiga reformer med ett svar på frågan ”hur gör vi”, ordentligt utrett av experter och med en plan för hur de ska genomföras. Rotat i insikten att reformer inte finansieras med goda intentioner.
Att bygga trovärdighet är tråkigare än kortsiktiga utspel. Men så vinner man tillbaka arbetarklassen. Genom att faktiskt vara deras parti.
För det var inte något tal, inte ens av Stefan Löfven, eller något budskap på en valaffisch som gjorde att arbetarklassen i Bjuv lämnade Socialdemokraterna. Det var politiken. Det var hur deras vardag förändrades. Deras verklighet.
Ge dem det.
Så börja med att mötas i ögonhöjd och erkänn vad alla redan vet. Att deras parti övergav dem, inte tvärtom.