Polis kan inte lösa gängkriminaliteten
Det är klassklyftorna som måste knäckas
I ett av avsnitten i SVT:s storsatsning "Den tunna blå linjen" sitter en grupp malmöbor i en samlingslokal.
De presenteras för en polissatsning riktad mot killar på glid när en äldre man bland åhörarna tar ordet: ”Det är bra och trevligt. Men vet du vad vi vill ha? Vi vill ha en väl fungerande skola och så vill vi ha hus som är anständiga att bo i. Och jag fattar min själ inte att ni inte fattar det. Har ni löst det ena så kommer det andra att lösa sig.”
I veckan intervjuades Rikspolischefen Anders Thornberg i Sveriges radio. Jag blir lugn när Thornberg talar. Sakligt sammanfattar han komplexa samband kring en av vår tids stora ödesfrågor: den organiserade kriminaliteten.
Han förminskar inte men förstorar eller förenklar heller inte problemen. Självklart behöver polisen mer och vassare redskap. Samhället får inte stå tandlöst inför organiserad brottslighet.
När väl brotten sker och sätter skräck i delar av vårt samhälle med skjutningar, bombningar och mord måste samhället sätta hårt mot hårt.
Men problemen varken börjar eller slutar hos polisen.
I radiointervjun beskriver Anders Thornberg ett samhällskontrakt som fallerat. Hur smågrabbar dras in i gäng och hur gängen girigt värvar och skolar upp unga adepter som får springa ärenden, gömma knark och vapen. Hur de sedan själva utför större brott och på så sätt effektivt dras in i en mycket allvarlig brottsspiral.
Förra året skedde enligt polisen 366 skjutningar i landet. 47 människor dödades och 117 skadades.
Bakom varje siffra finns föräldrar, syskon, vänner och grannar.
På senare år har polisens arbete professionaliserats och i Malmö kan man se bra resultat av det målmedvetna arbetet med projektet ”Sluta skjut”.
Genom att lagföra de som begår brott kan ligor lösas upp. Men det spelar ingen roll hur många som döms så länge rekryteringen är större.
Där kommer samhället in. Det är något sjukt när unga dras in i svår kriminalitet av det här slaget. Här behövs sociala insatser, förskola, att föräldrar får stöd och kommer i arbete, att samhället fungerar. Det kan inte polisen lösa.
Som kriminologen Felipe Estrada Dörner visat är brottslighet en klassfråga. Unga män från fattiga familjer löper sju gånger större risk att lagföras för brott jämfört med killar från rika hushåll.
Det är inte gener eller kultur som föder denna brottslighet utan ekonomisk fattigdom i ett samhälle som abdikerat.
I debatten om kriminalitet skruvas tonläget upp och avhumaniserar unga män. De är inga monster. Sätt vem av oss som helst på en plats med liknande förutsättningar så kommer några av oss trilla dit.
Det är samhället det handlar om. Knäcker vi segregationen och klassamhället får polisen en lättare uppgift.
Låter vi klyftorna skena och sätter de mest utsatta barnen i dåliga skolor kan vi stapla liksäckar till månen utan att det vänder.