Det går inte över

Myndigheter, agera för de unga hbt:arna

MÅNGA MÅR DÅLIGT  Unga hbt-personer saknar oftare än heterosexuella någon att anförtro sig åt och i samhället finns för lite stöd och hjälp. Alla som möter ungdomar i sin yrkesroll borde se dokumentären ”Du ska nog se att det går över”.

My är 14 år och bor i Landskrona. Hon har inte berättat för sina föräldrar att hon gillar tjejer. De skulle bergis vilja att hon berättade för resten av släkten också.

”Vet du hur många vi är i min släkt? Min mamma har sex bröder, min pappa har två bröder. Alla har minst två barn. Sedan är det fruar, mormor och morfar, och så några vänner. Ska jag liksom ställa mig upp där för 40 personer? Och säga att jag är lesbisk? Det kan man ju omöjligt göra. Det är ju fan helt hemskt!”

Så säger My i Cecilia Neant-Falks dokumentär ”Du ska nog se att det går över” från 2003. My för videodagbok i tre år. Hennes komma ut-process är hisnande stark. Och till en början väldigt ensam. Klasskompisarna pratar om hur äckligt det är med bögar och lesbiska.

”Nästan alla tycker att det är skitäckligt och skitonormalt. Vår NO-lärare har sagt att det är fel på generna och fel

i huvudet på dem. Fast ingen ser mig så känner jag mig så jävla uttittad. Det känns precis som om alla vet. Alla har väl problem, men jag har en extra börda. Så är det bara.”

My säger att hon är expert på att gömma vad hon känner. Hon vågar inte bli kompis med någon, av rädsla för frågor. Men hon ger inte upp. Hon blir allt stoltare. My börjar med att berätta för sin mamma, i ett brev. När mamman får veta undrar hon förtvivlat: ”Har du varit alldeles, alldeles ensam?”

Många unga hbt-personer är ensamma och mår dåligt. Var fjärde tjej och var tionde kille har försökt ta

livet av sig. Risken för psykisk ohälsa, stress, svår ängslan, oro, ångest och självmordtankar är fördubblad

eller tredubblad hos unga homo- och bisexuella, visar nationella folkhälsoenkäten 2005 och 2008.

Unga hbt-personer utsätts betydligt oftare än heterosexuella för hot och våld. De saknar oftare någon att anförtro sig åt och känner mindre förtroende för arbetsförmedling, försäkringskassa, socialtjänst och polis.

Siffrorna stämmer väl överens med internationella studier. Regina Winzer från Folkhälsoinstitutet har påmint om vad forskaren Ilan H Meyer säger: Stigmatisering, fördomar och diskriminering skapar minoritetsstress.

RFSL Ungdom presenterade nyligen en enkätundersökning bland 3 000 unga hbt-personer på gaysajten Qruiser.

Hela 32 procent hade någon gång avstått från att gå ut, av rädsla att bli illa behandlad på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. 57 procent hade någon gång blivit utsatta för sexuella övergrepp, men bara var tionde hade

anmält det till polisen. Av dem var en stor del missnöjda med bemötandet de fick.

Vägen bort från ensamhet är människans väg till att må bättre. RFSL Ungdom efterlyser fler sociala mötesplatser för unga hbt-personer. ”Forskningen visar samstämmigt att det är centralt för en god psykosocial hälsa att kunna känna igen sig i andra, bli

bekräftad och slippa känna sig ensam”, säger ordföranden Felix König.

I Stockholm finns Egalia, fritidshänget för hbt-ungdomar. Varje år har Egalia 2?500 besök av unga som inte kan vara öppna i skolan, på fritiden eller hemma. På Egalia får de stöd från erfaren personal och kan bygga ett socialt nätverk. Deras självkänsla och hälsa stärks.

Varje svensk stad borde ha en egen frizon för hbt-ungdomar. Så är det inte. I stället hotas huvudstadens Egalia av nedläggning. I höstas tog projektpengarna från allmänna arvsfonden slut. Just nu överlever Egalia med hjälp av privata donationer. I veckan ska politikerna besluta om fortsatt stöd.

Hoppas inte för mycket. Oavsett vad beslutet blir, gäller det bara ett år. Stockholms politiska majoritet tar inte långsiktigt ansvar för hur ungdomarna mår.

Regeringen har bett Ungdomsstyrelsen att kartlägga unga hbt-personers hälsa. Analysen presenteras på onsdag. Då är det dags för beslutsfattare och myndigheter att gå från ord till handling.

Alla som möter ungdomar i sin yrkesroll måste lära sig att ifrågasätta den diskriminerande heteronormen. Börja med att låta lärare, fritidsledare, socionomer och psykologer se ”Du ska nog se att det går över”.

När My har det som tuffast säger hon: ”Jag kan inte fly härifrån, för jag har ingenstans att ta vägen.”

Vi ska inte ha ett samhälle där barn och unga måste fly.

Följ ämnen i artikeln