Nyliberalismens tidsålder är över

Ingen vill ta ansvar för 40 års nedmontering av Sverige

Året var 1979. Svenska Arbetsgivareföreningen, idag Svenskt näringsliv, hade just startat kampanjen "satsa på dig själv" med bland andra Anni-Frid Lyngstad från Abba.

I Storbritannien hade Margaret Thatcher blivit premiärminister och i USA förberedde den tidigare skådespelaren Ronald Reagan sin kommande presidentvalskampanj.

Det var då revolutionen började.

1970-talet var ett eländigt årtionde. Oljekris, arbetslöshet och inflation. Rekordårens optimism hade sinat. Välfärdsstaten beskrevs som byråkratisk, ineffektiv och stelbent.

På vissa punkter var kritiken riktig. Att få en telefon installerad tog evigheter, det fanns bara två TV-kanaler och byråkratin var, tja... byråkratisk. Inte bara borgerligheten hade tröttnat.

”Man måste flytta över dem som i dag skickar bruna fönsterkuvert till mig och talar om vilken färg jag ska ha på mitt staket vid sommarstugan till långvården” kommenterade den tidigare LO-basen Stig Malm 1986.

Sen slängde man ut barnet med badvattnet.

Thatcher och Reagan blev förgrundsfigurer för avregleringar, privatiseringar, stram finanspolitik och fria marknader. Det var inledningen på globaliseringen som vi känner den.

En ny förvaltningsideologi, New Public Management, slog fast att även det gemensamma skulle fungera enligt marknadens principer. Vi blev kunder i vården och skolan istället för patienter och elever.

Medborgarskapet blev en fråga om att välja, inte att delta.

För vissa var utvecklingen bra. Medelklassen stortrivs och Sverige har fler miljardärer än någonsin. Men det blev ett tvåtredjedelssamhälle där en allt större grupp har extremt låga inkomster, ingen anställningstrygghet och nästan inga marginaler. Där din hälsa beror på din klasstillhörighet.

"Man kan börja med döden. Eller åren i livet. Sju år längre lever de kvinnor som tjänar mest jämfört med de kvinnor som tjänar minst. Hela nio extra år får de rikaste männen." skrev LO i sin stora jämlikhetsrapport som kom förra året.

Och nu kommer baksmällan.

I dag är det som att ingen längre vill ta ansvar för den drygt 40 år långa undantagstid då Sverige monterades ner

Klockan 09:00 den 31 januari kallade Lena Hallengren, socialminister, Johan Carlson, Folkhälsomyndigheten, och Olivia Wigzell, Socialstyrelsen till en tidig pressträff.

Folkhälsomyndigheten gick till regeringen och begärde att det nya Coronaviruset skulle klassas som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom.

– Vi har ett gott beredskapsläge, sa Johan Carlson.

Dagen efter fattade regeringen beslut, det är exakt tre månader sedan, i en annan värld. Men vår beredskap var inte god, den var avreglerad, privatiserad och slimmad in på bara benen.

Medicinlager? De försvann med apoteksavregleringen.

IVA-platser? Bara drygt 500.

Lager av skyddsmaterial? Nix.

"Det var visst kedjorna till någon hissanordning som någon hade glömt" sjöng Mikael Wiehe 1978 i Titanic - andraklasspassagerarens sista sång när livbåtarna inte gick att få i sjön.

Men mobilisera kunde vi. Steg för steg byggde anställda och frivilliga, regioner och privata företag upp den beredskap vi borde ha haft från början.

Där marknaden misslyckats tar nu staten åter kontrollen. Moderaterna kräver kontantstöd till företag, Wallenberg vill öka statens ägande i SAS och efterfrågan på Magdalena Andersson överträffar utbudet.

Hemtjänsten är under lupp. Detta sönderprivatiserade och slimmade moras utan skyddsutrustning där över hälften av våra döda bodde. Historiens dom över de ansvariga lär bli hård.

Nyliberalismens idéer fungerade inte när krisen faktiskt kom på riktigt. Marknaden var inte överlägsen politiken.

I dag är det som att ingen längre vill ta ansvar för den drygt 40 år långa undantagstid då Sverige monterades ner. När detta är över, är nog de flesta överens om att vi ska återuppbygga något annat än det vi haft till idag.

Första maj får visserligen firas hemma framför datorn. Men ute har vinden redan vänt och det våras för ett annat samhälle.

För mig finns ett stort hopp i detta.

***

Chatta om 1 maj med Anders Lindberg. Chatten börjar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu.

Denna chatt är stängd.

  • Anders Lindberg
    1 maj 2020

    Tack för denna chatt och tack för alla bra frågor.

    Ha en trevlig första maj!

  • Anders Lindberg
    1 maj 2020

    Jag säger inte att det blir enkelt, det kommer att bli väldigt tufft. Men när det här är över så har vi en annan politisk karta och då tror jag det finns stora möjligheter.

    Men tufft, det blir det. Motkrafterna tänker inte ge sig utan strid.

  • 1 maj 2020

    Jag är försiktigt optimistisk till chansen om en annorlunda ordning efter krisen.Dock ser jag i mina flöden att de som tror på den allsmäktiga Marknaden inte har lärt sig någonting; de ser det som sin rätt att ”få tillbaka” det de ”tvingats” betala till staten och att allt måste återgå till det nyliberalnormala efter krisen.Kan ge mig tusan på att Svenonius med anhang sitter kvar efter valet 2022.Hur tror du att S (med samarbetspartier) ska kunna vända detta?

    T-A
  • Anders Lindberg
    1 maj 2020

    Från början var det en minneshögtid efter en massaker på strejkande arbetare på Haymarket i Chichago 1896. 

    Socialistinternationalen beslutade att det skulle bli arbetarnas högtid 1890 och då började även vi i Sverige fira. I år är dock första gången digitalt.

  • 1 maj 2020

    Varför vi firar första maj egentlig?

    Barkan

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.